1. Allt är inte alltid som det verkar vara
Thirese är ny gästbloggare här på Tjejkraft, och detta är den första delen av hennes berättelse:
För ungefär ett år sen valde jag att berätta öppet om min upplevelse kring misshandel i min blogg. Anledningen till att jag valde att skriva ut det så öppet var helt enkelt ett sätt för mig att bearbeta det som hänt mig. Det har hjälpt mig otroligt mycket och jag hoppas att jag, genom att publicera delar av texterna jag skrev om händelserna, kan hjälpa er som varit med om samma sak eller känner någon som ni tror kan vara i en liknande situation. Allt är inte alltid som det verkar vara. Det är så lätt att dölja sin smärta och sitt lidande utan att någon märker något, inte ens folk man träffar dagligen.
Jag var hos Göran på KBT-möte i fredags. Vi pratade först om det vi alltid pratar om, mitt tvångsbeteende och han undrade hur det hade gått och jag visade stolt upp mitt schema och sa att jag är på väg till målet nu. Det har tagit tid och kommer fortfarande ta en massa tid men jag är i alla fall på vägen att bli kvitt tvångstankarna & tvångsbeteendet. Nog med det nu. På något vis så började vi prata om min uppväxt igen (vi har pratat lite löst om det när jag precis började KBT, och då sa jag att jag hade haft en jättebra uppväxt, dock berättade jag i efterhand om misshandeln, på något vis så har jag förträngt det men vi pratade lite löst om det då i alla fall och Göran undrade hur sjutton jag kunde säga att jag bara hade haft en bra uppväxt utan att tänka på misshandeln) Nåja.
Jag berättade för honom hur det var och lite om vissa händelser. Jag blev misshandlad när jag var mellan 12-17 år, och som Göran sa så var jag bara ett barn. Kanske det tänkte jag, men inget som jag någonsin har tänkt på tidigare. Göran reagerade väldigt starkt på det jag berättade för honom, hur ofta slagen och sparkarna osv. kom i veckorna och till vilka ”anledningar” han gjorde det och hur jag levde instängd i en lägenhet utan att knappt få träffa min familj eller mina vänner, bortsett från de dagar jag orkade pallra mig iväg till skolan. Men han hade koll, koll på klockslag när jag gick och räknade ut hur lång tid det tar för mig att gå från skolan och hem igen. Var jag borta för länge så visste jag vad som skulle hända, och så även när jag fick chansen att träffa kompisar och ta en glass eller liknande, när dem inte behövde komma hem till oss eller utanför på parkeringen. En minut betydde väldigt mycket för mig under dem åren. Kanske är det därför jag är väldigt punktlig idag och aldrig kommer försent?
En del av mina vänner visste vad som pågick då, men det fanns ingenting dem hade kunnat göra. Vad jag minns så var detta ingenting vi pratade högt om. Men jag kommer ihåg att det enda jag önskade mig var att någon skulle säga ifrån och kidnappa mig därifrån. Fast på något sätt så ville jag ändå vara kvar, jag älskade den där människan, på något vis så gjorde jag det, och jag gjorde allt för att han skulle vara nöjd. Tyvärr så var detta väldigt svårt, när jag alltid tog hand om disken och städningen och man råkat missa en fläck eller om brajet hade bränt in i någon tallrik och inte gick att få bort, då var det smäll man fick. Och jag vet att det låter som om ingenting när jag skriver om det ”då var det en smäll man fick”, det är svårt för er att kanske leva sig in i situationen men det är också svårt för mig att både skriva och tala om.
Många gånger när folk skulle komma hem till oss, främst hans vänner, så var jag tvungen att sminka mig för att dölja blåmärkena i ansiktet, täckande kläder var ett måste. Jag minns ett par händelser väldigt starkt. Det var en morgon och jag hade ett blåmärke bredvid ögat, en kompis till honom skulle komma hem till oss och jag blev tillsagd att sminka mig för att han inte skulle ”se” vad som hänt (han visste redan vad som försiggick mellan oss), vilket fall som helst, jag sminkade mig så gott jag kunde men när jag kom ut på toan fick jag utskällning för att det fortfarande syntes, jag la på ännu ett lager av foundation och jag såg inte riktigt klok ut. Men jag hade inget val. En annan dag så skulle vi gå till Ica och handla mat, i förebyggande syfte så hade jag sminkat mig rätt rejält med foundation för att slippa få hotelser osv., när vi kom ut i dagsljuset och han tittade på mig så sa han att han skämdes över hur jag såg ut med allt smink och att jag inte såg riktigt klok ut. Men hade jag inte haft så mkt smink då så hade jag fått skit för det med. En annan gång så vaknade vi upp på morgonen, jag minns inte vad han sa, jag minns bara att han sa något elakt till mig, jag blev sur, på något vis så vågade jag fortfarande bli arg och sur på honom, det var det värt, även om jag fick stryk sen. Han krävde att jag skulle hålla om honom, men jag vägrade, det hela slutade med att han släpade ut mig, bokstavligt talat, naken ut i trappuppgången, jag hade enbart trosor på mig, han låste dörren och jag sprang ner till källaren och bad till gud att ingen skulle komma ner, efter någon timme så fick jag komma in igen. Då öppnade han dörren och sa ”älskling du får komma in igen.”
Lämna gärna era reaktioner. Har du en egen berättelse att dela med dig av? Maila: amanda.malmquist@tjejzonen.se