OS – Tjejzonen

OS

Hur gör man för att vika av vägen? För att släppa ett skimrande mål med ögonen och sikta mot en ny horisont? Ja, jag har inget svar. Inte än, jag väntar fortfarande. Men idag fick jag en chock av dokumentären “Medaljens pris”. Jag insåg hur förtärande elden i horisonten kan vara. Någonting klack till. En dikt av Dan Andersson kom för mig.

“En väg skymtar bitvis, var stilla,
begär ej att se den till slut
men var nöjd med det lilla
– nu har du dock fotfäste några sekunder
och faller du, då är det gott om du faller
på knä.”

Jag har gått på vägen mot guldmedaljer, landslag och mästerskap större delen av mitt liv. För fyra år sedan gav jag upp den för studier. Gav upp den, men släppte aldrig drömmen, för andra har kommit tillbaka och kan de så kan defenitivt jag. Sedan dess har jag flutit längre och längre bort. Sjukdomar och skador och inte minst tidens gång gör det allt mer osannolikt att jag ser vägen “till slut”. I sommar lever mina före detta lagkamrater min dröm. Samma sommar som jag hoppar på kryckor med avslitet korsband (ja, jag föll faktiskt på ett knä). Samma sommar som svenska OS-hopp kanske, men kanske inte får utdelning för sitt slit. Det är de som inte nöjde sig med det lilla. För den verkliga eliten finns inga hinder, ingen långsiktig framtid. Allt som finns är tiden fram till ett mästerskap. Allt som är viktigt är medaljen. Medaljen som skimrar och trollbinder. Medaljen som föder galenskap.

Jag var aldrig där. Vägen skymtade bara bitvis. Mitt liv är för långt för att komprimeras i en tio års karriär. Min kropp är för viktig för att misshandlas. Men jag levde med och för min idrott och målet var en behaglig livsväg. Som spindeln som klättrar upp för tråden. Nu ska jag lära mig stå stilla, hitta mitt fotfäste. Men hur tränar man för att må bra? Hur tränar man utan att prestera? Det hoppas jag kunna lära mig av kloka människor. Till exempel nyaste idolen Sara Rönne. Hon driver den fantastiska bloggen “Träningsglädje” och hon vet verkligen hur man tränar för att det är underbart. För det är det, alldeles underbart! Och tack vare att jag lyssnar på min kropp kommer jag kunna träna mååånga år till. Förhoppningsvis ända fram till min död. Det ser jag fram emot och jag hoppas att jag, precis som Sara, kommer motivera ungdomar till att låta träningen bli till glädje men aldrig till vansinne. För vi är värdefulla utan medaljer och vi är värda att må bra.