När föräldrar bråkar

Vi har fått in en anonym text som handlar om hur det kan vara när föräldrar bråkar. Hur det är när man känner sig utsatt och ensam. Tyvär är det för många barn (och vuxna) som kan relatera till denna texten. Vad känner ni?

Utdrag från min dagbok, 16 år gammal och ångestdarrande penna:

”Damn!
Dom bråkar. Självklart. Så högt mamma skriker. Pappa höjer rösten.
Jag orkar inte ens organisera alla argument och anklagelser som vrålas fram.
Någonting, allting någonting.
Vill bara fly iväg, jag får ångest av alla bråk.
Pappa skriker ”lyssna då!!” och mamma fortsätter skrika.Jag vill inte att någonting hemskt händer.
Irrelevanta ämnen, de retar bara upp varandra.
Vill bara att dom slutar bråka, så jag kan fly. Fly ut härifrån.

Klump i magen. Visste att det här skulle komma. Grannarna hör säkert, men det är inte min största oro.

Nu skriker han otroligt. Han är så upprörd och arg just nu.
Han slår i bordet. Bordet, hoppas jag.

Sluta, sluta, snälla sluta.
Börja inte slåss, snälla, nej.

Måste klä på mig, ut och fly.
Så fort dom är klara ska jag ut. Jag måste ut. Ringa Martina eller Filip, höra en vänlig röst.

Jag står inte ut, vill inte att dom bråkar.”