Vänskap
När jag i 14-15 årsåldern var på konfirmationsläger träffade jag en ny vän. Jag kommer ihåg att hon var rolig, trevlig och lättsam. Men hon öppnade sig, till mitt stora förtret, aldrig för mig. Hon var en sådan som när man ställer en för personlig fråga svarar hon: ”Det vill jag helst inte berätta” eller ”det är för privat”. Detta ställde till det mycket i mitt huvud. Hur blir man nära vän med någon som inte vill prata killar, skvaller eller andra spännande saker? Jag förstod henne inte alls. Jag hade själv svårt att hålla inne med information om min senaste flirt eller vem som var kär i vem.
Väl hemkommen från lägret tog jag upp detta med min mamma. Hon försökte förklara för mig att det starka behovet av att dela allt med sina vänner inte finns hos alla. Och att mitt förmodligen skulle minska med åren. Jag trodde henne inte. Jag var övertygad om att min vän inte litade på mig tillräckligt för att öppna sig och att jag minsann ALLTID skulle dela all information jag hade inom mig med mina vänner.
Men jag hade faktiskt fel. Nu, ett antal år senare, är jag ganska selektiv med jag berättar för mina nära och kära. Jag funderar alltid på hur det jag säger eventuellt kommer att mottas. Om jag till exempel misstänker att jag kommer få ett svar som jag inte känner för att höra just för tillfället(även om det sägs med omtanke) eller om den informationen jag delar sätter någon annan i en jobbig sits.
Jag känner fortfarande mycket tillit till mina nära och kära, men jag känner bara inte samma behov av att de ska veta om allt som försiggår i mitt liv. Fast om min mamma någonsin får reda på att hon hade rätt tänker jag förneka det. Hon har ju rätt alldeles för ofta 😉
