2. Förnekandet – Tjejzonen

2. Förnekandet

Detta är del två av gästbloggaren Thiereses historia. Om du vill läsa  del ett är det bara att klicka här. En fortsättning kommer senare i veckan. 

Under tiden tillsammans med honom så drömde jag mig ofta bort. Jag kunde drömma om att jag var hemma i mammas famn, eller att jag rymde och hamnade på en plats där han aldrig skulle kunna hitta mig, jag drömde också många gånger om hur jag skulle döda honom.

Förhållandet med honom är så himla komplicerat att beskriva. Eller snarare känslorna jag hade. Jag älskade den människan så brutalt mycket, det blev farligt mycket. Och jag förstår att det är jätte svårt att förstå, hur en tjej kan älska en kille som misshandlar henne. Jag önskar jag kunde svara på den frågan, men i mitt fall, så vet jag inte vad jag ska svara.

Innan vi blev tillsammans så hade jag spanat in honom ett tag. Jag tyckte han var den finaste människan i hela världen. När vi umgicks under tiden innan vi blev tillsammans var jag alldeles knäsvag. Han verkade vara den bästa killen i världen och jag målade upp en fantasibild, hur fint vårt förhållande skulle bli om vi var tillsammans. Han är nästan fem år äldre än jag men det rörde mig inte i ryggen, han var den coola killen som alla ville vara och som alla såg upp till. Jag var en typisk ung tjej som ville ha en äldre och mogen kille för att jag tyckte att killarna i min ålder var så barnsliga. Om jag bara hade vetat…

Det första halvåret ungefär var jätte bra, jag var så himla kär och lycklig. Och han var fortfarande den snälla killen som jag hade lärt känna innan vi blev tillsammans. Jag minns inte när jag började se att han inte var så snäll längre. Jag minns första gången han slog mig men jag minns inte hur jag började märka att han var allt annat än snäll och omtänksam. Jag kommer ihåg våra sms vi skickade, jag satt på mitt rum i huset jag växte upp i och lyssnade på wet wet wet – love is all around och skickade sms med honom och var hur lycklig som helst. Jag sprudlade av glädje den första tiden. Jag skrev i mina dagböcker att jag hade hittat den rätta och att jag ville dela mitt liv med honom. Jag hade ingen aning vad som väntade mig. Jag var lyckligt ovetande om vilket svin han egentligen var. Men det blev jag snart varse om.

Jag vet hur det är att leva på hoppet. Och jag vet hur det är att förlora sin insikt om sitt eget värde. Jag inbillade mig så hårt att jag inte var värd något och att vårt förhållande skulle bli bättre och att han skulle förändra sig. Jag kom på nya ursäkter hela tiden, “när han kommer sluta med drogerna, då kommer han bli snäll”, “han kommer nog förstå snart hur illa han har betett sig emot mig och då kommer han ändra på sig”. Jag kunde komma på tusen ursäkter och jag försvarade alltid honom om folk pratade skit om honom. Jag hatade när folk pratade skit om honom. Jag minns att jag fick höra i skolan någon gång att han var äcklig som blev tillsammans med en så ung tjej, jag blev rasande och skrek på dem som hade sagt det. Jag förnekade allt dåligt som hände mellan oss. Men det var inte alltid jag förnekade. Det var nog mer de sista åren som jag började förstå att han faktiskt var ett svin och behandlade mig illa. Men det var ingenting jag pratade om. Jag ville inte erkänna för mina vänner att jag var tillsammans med ett svin. Jag ville vara den där tjejen som alla var avundsjuka på som hade en sådan snygg kille. Jag gjorde allt för att måla upp den perfekta bilden på mig och honom inför andra.

Jag skulle vilja säga till de som läser, att läs alltid mellan raderna när ni frågar folk hur de mår. De flesta som lever i ett våldsamt förhållande är bäst på att förneka och spela ett skådespel. Många skulle troligtvis säga “men lämna honom, han är inte bra för dig, han är ju dum i huvudet” osv., men en sådan fras hjälper inte alls, det gör en nästan mer motiverad till att visa att han visst förtjänar mig och att vårt förhållande visst är bra, och att du bara snackar skit. Det är jätte svårt att ge råd om vad man borde göra om man misstänker något, för jag vet faktiskt inte vad som hade gått in i huvudet på mig. Man är så manipulerad att man inte förstår riktigt vad som egentligen händer.