3 filmer att gråta till

Jag förespråkar i princip alltid att prata då man mår dåligt, när något skaver under huden, eller när livet känns allmänt oskönt. Men ibland behöver man faktiskt bara gråta, lätta på trycket lite, låta tårarna spruta för att trycket i bröstkorgen ska släppa. Ibland är inget så lugnande som en en rejäl gråtfest. Men det kan ju vara svårt att locka fram grinandet bara så där och då är faktiskt film en väldigt bra snyftframkallare. Därför har jag listat tre utav mina bästa gråtfilmer.

1. Min tjej (My girl) från 1991, med elvaåriga Vada (Anna Chumsky) och Thomas (Maculay Culkin) i huvudrollerna, är liksom sorglig från början till slut. Vadas mamma är död och hennes pappa är begravningsarrangör, vilket har gjort att Vada fascineras av de döda människor som pappans kollega Shelly sminkar innan begravningarna som också äger rum i samma hus som Vada och hennes pappa bor i. Vada känner sig väldig ensam, är olyckligt kär i sin litteraturlärare i skolan och saknar sin mamma. Bara det är ju en sorglig historia i sig. När Vadas bästa kompis Thomas dör då han attackeras av några ilskna bin (han är allergisk mot bistick) är misären total. Jag såg den här filmen säkert hundra gånger när jag var yngre och jag tror faktiskt att jag skulle gråta mig igenom den även idag.

2. Allt för min syster (My sister’s keeper) bygger på en bok av Jodi Picoult med samma titel och spelades in 2009. Den handlar om en familj, men kanske framför allt om familjens två döttrar, Kate (Sofia Vassilieva) och Anna (Abigail Breslin). Kate får sin cancerdiagnos när hon är två år, men lyckas, trots läkarnas tvivlande förutsägelser, överleva eftersom hennes lillasyster Anna är en perfekt donator. Anna har donerat stamceller till Kate i hela sitt liv, men nu är hon tretton år och vill inte vara med längre. Hon stämmer sina föräldrar när de försöker tvinga henne att ge sin ena njure till sin storasyster. Alltså, den här filmen är så jäkla sorglig! Jag såg den för bara någon vecka sen och grät mig igenom i princip hela filmen.

3. Edward Sicssorhands (1990) med Johnny Depp är nog en utav mina absoluta favoritfilmer. Filmen är regisserad av Tim Burton, en utav de bästa regissörerna there is, enligt mig, och handlar om Edward, en slags hittepåfigur (varken helrobot eller helmänniska), men han ser ut som en vanlig person – bara lite spöklikare och med saxar istället för händer. Mannen som uppfann honom dör och Edward blir helt ensam tills en dag då han träffar Peg Boggs som tar med honom hem och låter honom bo hos henne och hennes familj. Filmen är väldigt fin, men också väldigt sorglig eftersom Edward känner sig så ensam och blir betraktad med stor misstänksamhet i det lilla samhället han bor i.