3. Jag borde ha lyssnat på omgivningen
Kränkningar och slag var något jag levde med under fem år, vi bodde tillsammans i nästan fyra år, det första året var rätt okej. Jag minns första gången han slog mig, mina barndomsvänner sa till mig då att ”slår han dig en gång, så kommer han fortsätta slå dig”. Dum som jag var så lyssnade jag inte alls på dem utan jag försvarade istället honom och sa att det var mitt fel och att det inte kommer hända igen för att han grät av dåligt samvete för det som hänt. Det finns inte ord för hur mycket jag önskar att jag hade lyssnat på dem den kvällen och att jag hade gått ifrån honom och lämnat honom och vårt förhållande. Men det gjorde jag inte. Jag får istället försöka se de där fem åren som något som jag lärt mig väldigt mycket utav. Och det har jag gjort. Jag har lärt mig massor och blivit väldigt stark som person, men också en väldigt sårbar person som är svår att komma nära inpå och som lätt får för sig att folk försöker manipulera. Han var kung på att manipulera.
Det där är något som kanske alltid kommer sitta kvar i mig. Jag är livrädd rent ut sagt för att jag ska manipulerad så igen. Och jag är livrädd för att prata med människor om saker och ting för att sedan få nobben. Jag visste att människor runt omkring mig visste vad jag gick igenom, de kanske inte visste vad som hände varje dag, men dem visste att jag fick stryk, men ändå så hände ingenting. Jag klandrar dem verkligen inte, mina vänner var barn som jag var då, dem hade inte kunnat göra någonting. Det vet jag. Inte min familj heller. Jag lyssnade inte på någon. Han hade mig runt sitt lillfinger, väldigt hårt.
De tidigare delarna av berättelsen kan du hitta här: Del 1. Del 2.