Acceptera och se tillbaka med stolthet

Denna texten har vi fått in av en läsare, den handlar om hur det kan inse att man mår dåligt efter att man gjort det länge, ibland flera år. Men också hur det kan vara att se tillbaka på sitt liv och sin familj och känna allt annat än bitterhet: 

Ibland förstår jag inte hur jag klarat av det.
Har varit lite nere dem senaste dagarna.
När jag är nere så tänker jag ofta på mitt förflutna för att jag får sån styrka då och jag kan se klarare på framtiden.
I flera har år jag fått smälta att jag inte kommer att ha den familj som jag skulle vilja ha, jag har fått acceptera att mina föräldrar är som de är, jag har även fått acceptera att min pappa inte mår psykiskt bra och att vi inte kommer att kunna ha någon relation.
Men det var en hård kamp. Under flera års tid satt jag deprimerad, jag gick knappt ut, jag satt bara i mitt rum och gjorde inget speciellt, jag grät mängder av tårar.
Jag förstod inte vad meningen var med livet.
Jag trodde verkligen att this is it. Jag kommer att leva deprimerad hemma hos min mamma resten utav livet.
Men med tiden märkte jag att såren läker.
Jag insåg också sedan att jag inte behövde acceptera min depression utan jag kunde göra någon bättre utav livet.
Min förflutna skulle inte få hindra mig från den jag ville vara och den framtid jag ville ha.
Men det har varit en lång väg, jag fick många smällar.
Och det låter så konstigt men jag ångrar ingenting som hände, jag var tvungen att gå igenom det för att bli den jag är idag.

Känner ni igen er eller har en egen berättelse att dela med er av? Använd vårt kommentarsfält eller maila er text till amanda.malmquist@tjejzonen.se