Åh, kärlek.
Åh, kärlek.
Jag vet allt om den. Den olyckliga, den inbillade, den äkta… Ja, man hinner uppleva en del känslostormar under sitt liv och framförallt när man är yngre. Ni vet hur man brukar säga att barn alltid lever i nuet. Jag tror att detsamma gäller ungdomar och kärlek. Jag tror att ungdomar är mer öppna för kärlek och kan älska mer passionerat (och ibland mindre konsekvensanalytiskt ska väl tilläggas).
Men det är ju fantastiskt, är det inte det? För kärlek är ju en jättefin sak.
Varför är det då så svårt att älska sig själv med samma brinnande passion som man kan älska den där killen i parallellklassen som har världens mjukaste händer och den mest fantastiska humorn?
Jag har som sagt en del kärleksbagage och det jag har lärt mig är att den kärlek som håller längst är den kärlek som får dig att också älska dig själv.
Det är den som är värd att satsa på. Den kärlek som får dig att tvivla på dig själv är det lika bra att glömma så snabbt det går.
Äkta kärlek räcker för två.
