Akadah och om att stå upp för sitt liv – Tjejzonen

Akadah och om att stå upp för sitt liv

Evie har denna veckan skrivit en text om vad som får henne att tänka ett steg extra…

Det finns många tankar om vem som fyller en text (eller en film, eller ett fotografi…) med mening. Om det är författaren, om det är läsaren, eller om texten utgör en autonom identitet som bara kan läsas utifrån sina egna premisser, oberoende av både läsare och författare. Det kanske verkar vara en ganska meningslös fråga. Självfallet är det författaren, eller hur? Men om ni tänker er att ni hittar en dagbok från när ni var 7 år gamla, vet du varför du skrev just det där? Jag har svårt att veta vad jag menade med saker jag skrev för två dar sen. Eller är det läsaren som är betydelsefull, som fyller tom text med mening och gör den sin?

Jag tror att det viktiga inte är intentionen bakom texten, för den kan ingen komma åt. Inte egentligen. Det som är viktigt är hur vi använder texten. Ansvaret som läsare är oerhört, och det kanske tycks vara en liten sak när jag tjatar om vilket förskräckligt kärleksideal som finns i Skönheten & Odjuret… men texter har makt, på flera sätt. På omärkliga sätt, på det sättet de smyger sig in i våra inren och möblerar om, så att vi inte reagerar när någon säger att vi inte är “riktiga” tjejer för att vi inte är ödmjuka eller sminkar oss eller whatever.

Men också på uppenbara sätt. Som religiösa texter. Texter som tolkats hit och dit, och som ibland kan betyda liv eller död, blod, lidande eller förlåtelse eller förskoning. Jag håller på att skriva ett litet fördrag om Akedah, det är ett litet avsnitt ur Första Moseboken (Gamla Testamentet i Bibeln). Akedah betyder “bindning” på hebreiska, och denna vers handlar om hur Abraham prövas av Gud, att offra sin älskade son Isak för att bevisa sin tro.

Denna vers är extremt problematisk för många, och den har tolkats på extremt många sätt. Soldater har identifierat sig med Isak som offrats av sin grymme far, och martyrer har även de identifierat sig med Isak som någon som är villig att offra sig för sin tro. Jag tycker att Alice Miller har ett intressant perspektiv, hon menar att tolkningar där Isak betraktas vara ett barn som offras för att Gud prövar Abraham i längden legitimerar våld mot barn. Men hur skulle det vara, funderar hon, om Isak kämpade emot, tog kniven från Abraham?

“Han skulle inte längre ligga där som ett offerlamm utan stiga upp, våga använda sina ögon och se sin far sådan han är: osäker och darrande i färd med att utföra en för honom obegriplig befallning.”

Inte bara för att det är den enda konfrontationen av våldet som jag stött på i relation till Akedah, utan för att det är ett användbart perspektiv på läsning av alla typer av texter. Om vi stiger upp, vågar använda våra ögon så ser vi de fördomar och förutfattade meningar som döljs bakom texterna och vi kan välja att acceptera dem eller inte. Men vi kan välja.