Alla pratar om frihet

Jag läste någonstans att det finns en term inom psykoanalysen som beskriver den mänskliga vanan att se sitt liv som en berättelse. Att man betraktar sig som en del av en historia med en genomgående huvudperson. Sig själv. Ibland kommer jag till insikt om att det är vad jag gör alldeles för ofta. Jag tänker saker som att jag ska göra vad som förväntas av mig. Jag ska vara konsekvent. Det jag gör idag ska en dag leda fram till den där personen jag en dag ska bli. Jag kan inte göra bort mig. Jag kan inte förlora mig själv. Jag kan inte ändra mig. 

Det är farligt, tror jag, att växa fast i en ide om vem man är. Och jag kan dessutom intyga att det roliga ligger i att prova motsatsen. Bryta sina regler, utmana sina förutsättningar. Göra bort sig, ändra sig. Umgås med folk som inte är som en själv. Lyssna på musik som man inte lyssnat på förut. Lära sig ett nytt språk och glömma bort det igen. Förändras!

Filmen Im Not There handlar om Bob Dylan. Men ändå inte. Det är en film om flera ögonblick, flera män och flera liv, och jag har svårt att tänka på något levnadsöde som inte är som hans. Vi faller, vi stiger, vi vill leva, vi vill dö. Det finns tider då man har ambitioner. Det finns tider då man vill gömma sig. Vi är alla fula och vackra på samma gång. Och ingen är huvudperson i en berättelse utan vi är alla huvudpersonen i tusen olika. Och jag tror, att enda sättet vi kan bli hela, är om vi inser att det finns en häpnadsväckande skönhet i splittringen. En frihet i att veta att vi alla lever tusen liv och dör tusen gånger.