Älskade Pappa
Allt för många barn växer upp i närheten av missbruk. Oavsett vad det rör sig om- alkohol, droger eller tabletter- så är det erfarenheter som ingen ung människa förtjänar. En av våra läsare har skickar in en fin och modig text som delar några av hennes upplevelser:
Hjälplöshet. Ska jag åka ut och leta, fastän han kan vara precis var som helst. Skuld. Jag borde ha hjälpt honom, jag borde nog ha varit hemma mer. Jag borde ha sett till att han fick hjälp. Panik. Är han fortfarande i livet?
Jag hade alltid trott att det var något som syntes på folk. Att det var de där ensamma människorna som inte hade en familj som drogs till det, de man ser sitta på parkbänkar och alldeles för tidigt öppna dagens första öl. Eftersom det inte var så det var så förnekade jag det in i det sista, fastän alla tecken fanns rakt under näsan på mig så valde jag att inte se, att inte erkänna för mig själv eller någon annan, att min pappa är en alkoholist.
Jag hittade på ursäkter till allt dumt han gjorde för jag vägrade inse. Jag skyllde hans nya sovvanor på att han bara var trött, det finns faktiskt många som sover till eftermiddagen. Han började bli allt mer svår att få tag på i telefonen och vid flera tillfällen när han lovat att hämta mig så dök han aldrig upp. Jag minns speciellt en gång när jag kommit hem från en utlandssemester, och där stod jag själv på flygplatsen och väntade och väntade. Men han kom aldrig.
En dag försvann min pappa, i två dagar var han borta och jag vet än idag inte var han var de där dygnen. Jag minns känslan som om det var igår, paniken och rädslan. Pappa har alltid varit mitt allt, min klippa och den som stöttat och ställt upp för mig. Jag har fortfarande svårt att förstå att det där verkligen hände den där sommaren. När han väl dök upp igen på ett sjukhus blev han inlagd på behandlingshem med en gång. Han blev även dömd till fängelse för grov rattfylla. Det var fängelsedomen som jag hade svårast att hantera. Bilden av min pappa raserades, jag visste inte längre vem den här personen var. Kanske om jag hade varit hemma mer och sett tecknen tidigare, kanske om jag hade reagerat tidigare att jag kunde ha påverkat.
Jag tog på mig mycket ansvar för min pappa, för mycket. Jag ville så gärna och så mycket, men till slut fick jag inse att man inte kan hjälpa någon som inte vill ha hjälp. Personen måste vilja själv. Jag la mycket av skulden på mig själv då, och det är först idag som jag kan se tillbaka och säga till mig själv: ”Det var inte ditt fel”. För det är aldrig ett barns fel när en förälder dricker för mycket.
Idag är han nykter och mår bättre och jag har nästan fått tillbaka den pappa jag en gång hade. Jag är så otroligt tacksam och glad över att han har tagit tag i sitt problem och fått hjälp. Men minnena sitter djupt och jag kommer aldrig att kunna glömma. Under de två dagarna som han var borta så trodde jag att han var död. Det är inte något man som glömmer.
Alkoholism syns inte alltid utanpå och det är tyvärr mer vanligt än man tror. Jag pratade aldrig med någon om det här, och det ångrar jag i efterhand. Ett barn ska inte behöva vara förälder till sin förälder.
Om du eller någon du känner delar liknande erfarenheter så kan ni alltid vända er till BRIS. Fler inlägg om liknande ämnen kan ni hitta HÄR och HÄR.