Amanda och tunnelbanan
Alla kan inte gilla allt! Och visst är väll det bra? Tänk vilken trängsel det hade varit på tunnelbanan om precis ALLA älskade den. Amanda har sitt knep för att överleva den dryga timmen hon måste spendera på tunnelbanan varje dag, trots att hon hatar den.
Jag hatar att åka tunnelbana. Det tar lång tid. Det är kallt. Det kan vara trångt och det kan vara långsamt men mest är det bara frustrerande tråkigt. Då kopplar jag in min MP3 i öronen och lyssnar på musik. Inte nödvändigtvis bra musik, eller glad musik eller allmänbildande musik utan mest musik som är soundtracket till någon annans liv. Livet jag skulle vilja leva. Inte hela tiden, utan bara de där fyrtio minutrarna till skolan, och de där minutrarna hem också.
Det är musik som passar på latinamerikanska restauranger med rödaktig belysning och målade stenväggar, det är musik som man har på högsta volym när man åker med cowboystövlar i en Chevrolet genom Nevadaöknen eller står i fören på en fiskebåt i Newfoundland. Och när jag sitter där på de bleka lila sätena så är jag inte längre en student som guppar förbi T Centralen en regnig novembermorgon utan snarare en journalist i Manchuriet eller en bartender i Reykjavik. Och det får man ju vara, eller? För det blir ju först pinsamt när man träffar en klasskompis i den där kvava tuben med pipande dörrar och de ställer den märkliga med obligatoriska frågan ”jaså, är du här?” och man vet, innerst inne, att det rätta svaret är ”nej, inte egentligen”.