Ångest
Jag hatar ångest. Inget ord, förutom kanske skuld, har stulit så många sekunder, timmar, dagar, månader till och med år från mig.
Jag har lidit av ångest. Plågsam förödande ångest. En ångest som till slut blev en vardag för den kom på besök varje dag. I olika styrka förvisso men en oönskad gäst är alltid oönskad, oavsett storlek.
Jag visste oftast redan innan när den skulle få grepp om mig. Sekunderna innan ångesten slog till visste jag redan att det var för sent. Tankar som skar lika hårt som knivar i själen fyllde hjärnan till sprängbredden medan hjärtat desperat bad ”snälla sluta” ut i tomma intet.
En känsla av att allt föll. Att allt bildade en enda rutten röra. Denna röra som var jag. Ett misslyckat och patetisk exemplar av vad en människa borde vara. Ingenting klarade jag. Ingenting. Ingenting. Ingenting. Ingenting. Ingenting. Ingenting. Ingenting. Ingenting.
Till slut klarade kroppen inte mer och jag låg utslagen på golvet. Kroppen kändes tung men fjäderlätt i jämförelse med min sönderslitna själ. Hjärtat var inställt på automatiskt dunkande utan känslor.
Tomhet.
När jag tänker tillbaka på denna tid i mitt liv känner jag sorg. Sorg över att det gick så långt. Sorg över all smärta som jag fick genomleva. Samtidigt känner jag en styrka. Jag känner en enorm styrka i mig själv för att jag sakta med säkert lyckades fylla tomheten med hopp. Hopp om en annan framtid. Hopp om ett annat slut. Hopp om att livet inte behöver vara mörkt.
Den styrkan jag känner idag kommer från mina erfarenheter. De erfarenheter jag har vill jag dela med mig till andra. Det är därför jag berättar om något som gjort så ont. För jag vet hur svårt det är när man är mitt i ångesten. Att berätta har hjälpt mig enormt på min väg. Jag märkte att jag inte var ensam i mitt lidande. Det är inte du heller. Det finns en väg ut. Jag lovar!
