Anorexin sedd ur en förälders ögon del 1

Lars dotter var 16 år då hon blev sjuk i anorexi. Hans berättelse väcker många starka känslor och kan nog kännas igen av andra anhöriga som under flera år kämpat mot ”Lucifer”. Idag och imorgon gästbloggar han hos oss.

Det var ett tag sedan. Sex år noga räknat. Som pappa till en då 16-årig flicka med Lucifer i ett fast grepp i hennes kropp var jag vanmäktig. Så blev jag desperat, bredde en macka med pålägg och la på hennes tallrik och sa: ”Det kan väl för sjutton inte vara så himla svårt att äta en smörgås!”. Det tog hus i helsicke. Hon skrek åt mig. Tårarna sprutade. Jag var ju för katten galen, tyckte hon.

Fick inte prata med henne. (Lucifer lät henne inte göra det, själv så ville hon så gärna berätta har jag förstått efteråt). Inte röra vid henne, inte någonting som betraktas som normal kommunikation var tillåtet. Jag trodde hon skulle dö. Låg i sängen om natten och stirrade i taket medan jag märkte hur hon tynade bort allt mer. Gråtattack. Kramper. Men för sjutton, inget fjant, jag är ju frisk, det är HON som är sjuk. Sjuk men på något sätt bedrägligt frisk. Hon gick i skolan, umgicks med kompisar och där verkade allt normalt. Men dom visste förstås också att allt inte stod rätt till, och försökte på alla sätt larma. Skolsyster, idrottslärare, kompisar. Men ingen kunde hjälpa. Ingen visste hur. Inte jag heller.

När insikten kom så bestämde jag mig: Det här klarar jag inte själv, hon måste har proffshjälp. Men var? Av vem? Hur? Det var nu jakten i vården började.

På ätstörningsenheten var det kallt. Omänskligt kallt för alla dom ungdomar som frös på grund av sin undervikt. Det var halvskumt där nere i källarvåningen. Och dystert. Några låg hopkrupna och försökte hålla värmen. Andra vandrade genom korridorerna med blicken långt, långt borta. Det här kan inte vara sant! Ska detta föreställa vård? Vid lunchen blev det inte bättre. Fem tjejer satt runt ett bord och fick lite olika stora portioner att äta upp. Det tog tid. Väldigt lång tid. Och ångest.

Vad jag inte visste då var att dom tävlade med varandra. Inte att var duktigast och äta upp, utan att sitta så länge som möjligt och äta så lite som möjligt. Assistenterna var snälla och manade på för att få dem att äta upp. Det var ju bara lite yoghurt och en smörgås! Dom som inte åt upp fick i stället en näringsdryck. Vad jag inte visste då var att det var ju ganska lätt att låtsas ha druckit upp näringsdrycken. På så sätt kunde man lyckas med att inte äta just någonting idag också!

Hos läkaren. God dag, god dag, hur var det här? ”Den här sjukdomen är allvarlig förstår du, man kan faktiskt dö av den!” Vad gör en 16-åring med anorexi och BMI på 16 och kroppen full av krampande ångest när ett sådant besked rullar in genom öronen? Jo, det enda sunda; bryter ihop. Allting rasar. Som om det inte vore djävligt nog, hur kan en ”professionell” utövare i vården uttrycka sig så? Skrämmande, upprörande, förnedrande…..

Jag bestämde mig för att söka hjälp någon annan stans. Det här leder ju inte framåt ett enda dugg. Datorn började jobba mot Internet. Varberg, Montreaux, Huddinge, Mora. Skriv, maila, ringa. I Mora fick jag napp. M.H.E. kliniken verkade seriös och var beredd att ta emot henne. Problemet: Det kostar. Mycket. Sisådär 117 tusen kronor. Men det är trots allt en liten slant om det gäller att rädda ett liv.

Med lite tur och goda kontakter lyckades husläkaren få igenom en remiss till kliniken. Landstinget betalar! Nu gäller det bara att få en plats. Det är augusti. Vi är där på bedömningssamtal. Kommer hon att passera nålsögat? Är hon behandlingsbar? Vad händer nu?