Anorexin sedd ur en förälders ögon del 2

Lars dotter var 16 år då hon blev sjuk i anorexi. Hans berättelse väcker många starka känslor och kan nog kännas igen av andra anhöriga som under flera år kämpat mot ”Lucifer”. Igår publicerade vi första delen av hans berättelse, idag publicerar vi del två.

Visst ska det gå bra. Om tre månader finns det en plats. 3 MÅNADER! Allt har redan rasat! Självkänslan, humöret, vikten, familjebanden…. Den här hösten kommer att bli jobbig.

Mitt i allt elände kom en ljuspunkt; det hade blivit ett återbud och hon kunde komma till Mora om ett par veckor! Det här var vårt sista hopp kändes det som. Måtte det fungera. Allt annat hade ju INTE fungerat hittills. Så kom dagen för avfärd. Vi for med bil till tågstationen, hon klev ombord, vi vinkade adjö och hon for ensam dit. Det var måndag morgon. Hon skulle komma hem igen först på fredag.

Helgen närmade sig och fredagen kom. Det gjorde också hon. Lika tunn, men det var något som var annorlunda. Ögonen. Dom gnistrade av kraft. Hon hade kommit till insikt. Hon hade blivit omvänd. Halleluja skulle man kunna säga. Hon hade ett schema med sig hem: Sju mål mat om dagen; frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag, mellanmål, kvällsmål. När hon skulle äta fick hon bestämma själv men alla mål mat skulle ätas varje dag.  Vi hade bara att rätta oss efter det. Och hon åt! Med väldig möda förstod vi, men hon åt! Hur är detta möjligt?!!

Vi förstod att göra måltiden trevliga och kamouflera själva ätandet, så vi pratade och umgicks och försökte låta bli att titta på hennes tallrik. När det kom till kvällsmålet blev det tungt. Först satt hon själv där vid bordet med sina tre (!) smörgåsar med pålägg och kämpade. Sedan så sympati-åt vi  också tre smörgåsar (hon gick inte med på att vi åt mindre än hon) och samtidigt spelade vi kort. Varje kväll, spelade vi kortspelet ”500” medan vi åt kvällsmål. Det blev lite lättare för henne på det sättet.

Hennes kropp behövde kopiösa mängder med mat för att kunna byggas upp igen. Det behövde inte våra, så våra kroppar la den extra energin i depå, inför hårdare tider, d.v.s. vi gick upp i vikt. Det är så kroppen fungerar. Men det var ett litet pris att betala för vad det betydde för henne.

Så här höll vi på i ett halvt år ungefär. Då var hon uppe i matchvikt och såg sund och frisk ut och vi tänkte, så skönt nu är det över. Det var det inte alls. Inom henne brottades fortfarande de onda krafterna med de sunda och det var dubbelt jobbigt för henne, eftersom det nu inte syntes att hon var sjuk. Det tar lång tid att kväva anoreximonstret.

Nu har åren gått och vi har fått bevis på att det går att bli frisk. Inte bara frisk, utan också fri, som Göran Carlsson så klokt skriver i sin bok. Precis det är hon nu, Frisk och fri. Det har varit en lärorik resa, och strapatser lär man sig alltid något av. Vi är nu alla starkare och tåligare. Tack, anorexin, för det, och hej då! För alltid.