Antingen, eller?
Jag finner att jag har svårt att inte se saker i svart eller vitt. Så mycket av vår socialisering tycks mig gå ut på morala absoluter, vilket gör det svårt att förhålla sig till det faktum att vi alla gör misstag, att ingen är perfekt, något jag finner mig tänka mycket på just nu. Så när någon bemöter oss illa antar vi oftast en av två stanser: antingen rationaliserar vi den andres beteende så att det inte framstår som så illa, eller så att det blir vårt fel, eller så stöter vi ifrån totalt. Bäcksvart. Nolltolerans.
Ingen av de förhållningsätten är särskilt konstruktiva eller hälsosamma, det är vad jag tror i alla fall. Själv försöker jag hitta någon mellanväg, där jag accepterar att ingen är perfekt, att misstag begås (av mig och andra), och att förlåta, men samtidigt inte låta mig själv bli trampad på. Vilket är svårt. Det är svårt, när någon är elak, att inse att det inte har något med dig att göra, att det istället har allt med dem själva att göra. Och att bli arg och ledsen bara skadar dig själv, men samtidigt inte godkänna beteendet. Att samtidigt säga ifrån.
Jag kan väl inte säga att jag lyckas alla gånger, men jag tror (eller hoppas i alla fall!) att intentionen i sig är viktig, att intentionen i alla fall gör mig medveten när jag dömer för snabbt, eller när jag bortförklarar dåligt beteende som något essentiellt bra dolt under det dåliga. Min intention är att se saker i gråskala, men inte godkänna dåligt beteende. Bara acceptera det som mänskligt, och bortom min förmåga att ändra hos andra.
