Appropå personlighetstest…

Människor är kluriga. Mycket svårare att förstå än till exempel stenar, träd och vatten. En sten är alltid en sten. Den beter sig som man förväntar sig. Men människor är så olika. Någon person säger mycket men menar inget. En annan sitter tyst, full av åsikter. Vissa talar med ögonen, andra med händerna och några mest med ord. Det går inte att dra alla över en kam. Man måste lyssna och förstå. Ibland roar jag mig med att beskrivaa det som är svårt att förstå med symboler. En dag på väg hem från skolan skapade jag en begriplig värld av mina vänner. Mitt eget presonlighetstest.

I min värld är jag solen. Jag svävar i rymden och ser ner mot jorden. Strålar mot den. Den är så vacker! Jag vill att alla ska se hur fin den är, så jag lyser mot dem. Varmt och starkt. För starkt ibland. Jag måste vara försiktig så att jag inte bränner dem, för det brinner så starkt i mig och den elden tål bara jag. Ibland svävar tunga moln förbi och stänger ute mig från den fina världen. Andra gånger försöker jag ta mig ner på jorden, men de varma solstrålarna blåser bort i vinden. Jag måste acceptera att en del av mig hänger kvar ute i rymden.

En av mina vänner är en klippa. Hon är solid hela  vägen igenom. När klippan utsätts för värme blir hon stabil och varm. Men möts hon av kyla blir hon hård och kall. En trygg klippa klarar det mesta, men en klippa som pressas för mycket spricker, blir kluven. Min vän är varm, slipad och stabil.

En annan av mina vänner är havet. Havet vill vara genomskinligt, inte dölja någonting. Men det är för djupt och fullt av mystiska underströmmar. När det stormar kring havet piskar vågorna på ytan, men på botten är det lika lugnt som alltid. Havet förändras inte av yttre omständigheter, bara underströmmarna får det att virvla nere i de dolda djupen. Men i det salta vattnet flyter allt tillslut till ytan. Det skiljer havet från sötvattnet i vilket problemen sjunker till botten.

Jag har en vän som är sötvatten också, bäckar och sjöar. Hon vill inte bli genomskådad. Tjärnen speglar istället världen i sina tysta ögon. Men kommer man riktigt nära ser man ända ner till botten. Hon är stilla och reflekterande, men kan överraskande skutta iväg som en glad liten bäck. Leka en stund, för hon vet att hon alltid kommer återvända till sin trygga sjö igen. Hon är anspråkslöst stark! Bär tunga stockar. Alla behöver sötvattnet, men det vet man bara om hon nån gång försvinner.

Ja, det finns många element och många personligheter. Jag har vänner som är träden, den rotade skogen man måste våga gå in i för att lära känna. Som är beroende av sol, jord och vatten och kan knäckas om det stormar för villt. Jag har vänner som är glädjespridande ängar, vindar som förändrar utan att märkas, grubblande stjärnor, strålande solar och rastlösa, livsbejakande djur. Genom att beskriva personligheten med något greppbart lär jag mig att förstå både tystnad, gapighet, närhet och avstånd.