Är du annorlunda?
När jag började i högstadiet kände jag ganska omgående att jag inte riktigt passade in. Vi var runt femton tjejer och kanske fem killar i klassen, vilket möjligtvis skulle vara till min fördel, kan man tänka. Fler potentiella tjejkompisar liksom. Men så var det inte. Fem utav dessa femton tjejer styrde klassen med järnhand. Jag var inte en utav dem. Men jag kunde heller inte identifiera mig med de ”töntiga” tjejerna, ni vet dem där som egentligen är de man borde vilja vara kompis med eftersom de är så schyssta och pålitliga. Jag kände mig liksom mitt i mellan. Första delen av terminen i sjuan hängde jag med de tuffa tjejerna, utan större framgångar. Jag ville inte smaka cigg, fick inte gå på disco i andra kommuner för mamma (hon fattade ju ingenting!) och var lite rädd för killar. Eller rättare sagt, rädd för att bli kär eftersom jag hela mellanstadiet varit helt nerkärad i en kille som knappt märkte att jag existerade. Det här ledde till att jag kände mig ganska utanför till slut.
Ja, jag kände mig annorlunda. Konstig. Fel. Och det tror jag inte är särskilt ovanligt. Oavsett om du har Asbergers syndrom, ADHD, dyslexi eller bara känner dig fel i största allmänhet – ja, du kanske är lite annorlunda, men vem är inte det? Även om det på ytan kan se ut som att ”alla andra” är så lika varandra och därför ”normala” så stämmer det sällan när man börjar skrapa lite på den putsade fasaden. Du är precis lika bra som alla andra. Och du är bra, precis som du är.