Är jag med i en film?
Ibland tittar man på en film och tänker att sånt där händer inte i verkligheten, människor beter sig inte så, att det är en gnutta orealism i den realism de försöker porträttera. Då är det en väldigt underlig känsla när man själv hamnar i en sådan situation där man relaterar till filmernas uttryckssätt.
Exempel: Den nyblivna änkan som sammanbitet städar allt som kommer i hennes väg, plockar, tvättar, diskar, ingenting undgår henne när hon nitiskt går igenom boendet. Hon verkar inte bry som något annat än att huset är fläckfritt. Sonen som är uppenbart förtvivlad över sin fars död får ett psykbryt och skriker på henne: ”men lägg av, vem fan bryr sig om det är rent eller inte?!”. Änkan sjunker ihop på golvet med gråten i halsen: ”Jag vill bara inte tänka på att han är borta.”
Och man bara ”Please, VEM går omkring och leker oberörd och blir städgalen när hennes man går bort?”
Sen hamnar man själv i någon liknande situation. Min mor var med om en olycka och när jag fick veta det kändes det som att det var jag själv som var nära döden. Så ok, jag grät av chock och hela köret. Sen blev jag underligt besatt av en affärsidé som mamma haft ett tag, blev väldigt engagerad i att skapa en hemsida åt henne och planera en massa kring produkterna, leta upp bra leverantörer av material och hela köret. Sitter och känner hur hjärtat dunkar tre gånger för snabbt för att jag är uppe i varv och tänker att jag måste lugna ner mig, måste våga vara här och nu. Måste våga tänka även om jag vet att tankarna kommer snudda vid vad som kunde ha hänt och ångesten är given.
Men det känns skönt att tänka på någonting annat och jag är ingen dålig människa för det. Och nu vet jag också att jag aldrig igen kommer att himla med ögonen åt en städgalen änka på TV.