Är jag sämre för att jag inte tycker om förälskelser? – Tjejzonen

Är jag sämre för att jag inte tycker om förälskelser?

Kärlek och förhållanden har aldrig varit något för mig. Andra människor får hemskt gärna vara förälskade och ha hur många pojk- och flickvänner de vill. Det har jag inget emot. Men när någon ska tvinga mig att förhålla mig till en värld där alla andra har romantiska relationer så blir jag trött, och i ärlighetens namn känner jag mig lite mobbad.

Jag tycker inte om när folk frågar om jag har en partner, jag tycker inte om när folk spekulerar i min sexualitet och jag ogillar strängt när folk förutsätter att jag inte kan göra saker själv, utan att jag behöver en kille för att till exempel åka på semester. Fuckers.

Och nu när jag är lite äldre så går det ann. Folk verkar liksom ha förstått att det är av egen vilja- speciellt när man har gått igenom några förhållanden utan att ha blivit upp över öronen besatt och utan att ha facebook-hjärtat och tatuerat in varandras namn och sånt. Omgivningen verkar helt enkelt förstå att alla inte fungerar så.

Men anledningen till att jag skriver det här på bloggen är för att det inte alltid varit så. Att vara ganska ung (ska vi säga- mellan 12 och 20) och inte vara kär är så jävla hemskt. Inte för att man behöver en kille eller tjej utan för att folk hela tiden frågar om det. För att det syns på alla filmer, i alla tumblr och flickr flöden och alla låtar man ska lyssna på när man är typ femton handlar om att träffa folk, dumpa folk och vara sådär sinnessjukt kär i folk. Och framförallt verkar alla andra inte riktigt förstå att man inte är det av egen fri vilja. Här är exempel på saker jag har fått höra:

“Nu kommer du snart skaffa pojkvän”
Random tant på min trettonårsdag.

“Både jag och din mamma är övertygad om att när du väl drar hem någon så kommer han vara mycket speciell” 
Min styvpappa. När jag var femton. Ingen stress där inte.

“Oroa dig inte, det finns någon för dig också någonstans där ute”
Min kompis moster. Som inte känner mig. Efter att min kompis flyttat ihop med sin kille. Jag var sjutton (SJUTTON!!! VARFÖR SKULLE JAG OROA MIG???)

“Min spåtant sa att det är detta året du kommer få en pojkvän”
– Min styvmamma viskade detta till mig i köket en gång när jag var nitton.

“När ska du skaffa pojkvän?”
Min pappa flera gånger om året. Helst i sammanhang när jag inte kan fly, som under en bilresa t.ex.

Så till alla er där ute som är jättekära och tycker om det- kör hårt! Men till alla er som känner likadant som mig men som fortfarande är fast i alla fördomar- vad är era erfarenheter?

Och kom ihåg- en relation (oavsett om det är familj, vänskap eller kärlek) definierar aldrig vem ni är som människa.