Att börja träna (igen och igen)

I april förra året köpte jag ett årskort på ett gym. Jag tror jag bara har gått och tränat på det gymmet sammanlagt tio-femton gånger sen jag köpte kortet, och nu ska jag försöka ta nya tag, återigen!

Det är underligt hur svårt det ska vara att skaffa sig nya rutiner, trots att man VET att man kommer må bra av dem. Det är väl helt enkelt det att jag inte tycker att det är så roligt att träna. Kanske en smula lathet. Jag resonerar så, att jag hellre läser en god bok eller gör något annat vettigt med min tid än att träna – men det slutar ändå alltid att jag fastnar framför Netflix.

Den här oviljan kan även bero på något annat. Jag läste för ett tag sen ett blogginlägg om en tjej som (precis som jag) lidit av ätstörningar i många år. Hon berättade att det som främst hindrade henne från att börja träna igen, var att hon var skräckslagen över att falla tillbaka i sjukdomen. Hon skrev att för henne var träning och kost – något som de flesta förknippar med hälsa – som alkohol för någon som blivit frisk från alkoholism. Det gick inte att göra det “måttligt”, och därför ville hon inte sätta sin fot på gymmet eller sätta upp regler för hur hon äter, i rädsla för att falla tillbaka.

Det här är någonting jag verkligen känner igen mig i, och jag undrar om jag någonsin kommer att gå och träna utan att ha en tanke, djupt inne i medvetandet, på att jag gör det för att bli smalare. Jag hoppas verkligen det, och jag försöker om och om igen påminna mig om att jag tränar för att bli starkare och må bättre, vilket jag ju blir av träning, egentligen. Jag har även börjat träna med en av mina bästa kompisar; det gör det lite roligare och mindre läskigt.

Hur tänker ni kring träning?