Att få vara hemma en stund och njuta
Så jag fick komma hem en vecka, från allt pluggande i London, från de kalla duscharna, kalla elementen, skitiga toaletterna och ruggiga vädret. Kom hem njöt, tog långa varma bad, tvättade håret ooordentligt(vi har det bästa vattnet), åt skorpor, mannagrynsgröt, messmör. Inte i hela fridens namn tänkte jag att jag gillade så mycket svenskt. Det har jag aldrig tänkt förut. Men sååå som jag sakande lakrits. Tookigt va? När jag precis vänjer mig vid det bekväma, alla mysiga fikor med vänner, mys i soffan med vovve, så plötsligt är det söndag och jag ska tillbaka till London….PANIK! JAAAG VIIIIL IIIINTEEE!!!
Och jag frågar mig själv ”varför åker jag ens tillbaka?” Jag har ju mitt liv här. Min vardag. Mina vänner, min vovve. Allt sådant som jag så mycket klagat på när jag väl bara varit hemma. Tänkt att jag vill ha förändring, att det är så tråkigt, att man egentligen inte har så mycket vänner, o allt är bara triiist.
När man tänker att gräset alltid är grönare på andra sidan. Men är det inte bara grönare från långt håll? Och sen när man kommer närmre, så finns det faktiskt massa ogräs, skit, och det var inte alls så grönt som det var från långt håll. Ibland behövs det att få vara ifrån sitt liv för att uppskatta det mer. Att få stampa lite i grannes trädgård för att komma fram till att ens lilla gräsplätt egentligen inte va så pjåkig;)
Men, jag är här för min utbildning. Och jag ska slita, jag ska kämpa, pusta och frusta. För vem har sagt att livet är så enkelt? Att man kan äta kakan och ha den, eller var det nu heter. Jag får ge upp mitt lilla trygga liv, med vänner, skogspromenader och mannagrynsgröt i soffan för att komma dit jag vill.
Jag vet att det är värt det!