Att finna en vän

När jag var 12 gick jag i sjätte klass i en by med vänner som jag känt sedan dagis och familjen bodde i samma hus som jag bott i sedan jag var 5 år. Varje gata, alla skogsdungar var kända, vi visste var man kunde palla äpplen och hur fort man kunde cykla till badet. Sjuan var lite läskig i början. Plötsligt blev vi yngst igen och klassen bröts upp till fem olika klasser, men ganska snart så hittade vi våra platser även i den nya klasskonstellationen. De andra träffade vi på lunchen och det var lite kul med nya klasskompisar. Min bästa kompis var fortfarande där, alltid vid min sida, vi valde tyska tillsammans och hamnade i samma mattegrupp.

När sommaren kom hade mycket hunnit förändras. Mamma hade flyttat och min pappa träffade sin nya fru, de sålde huset och köpte ett nytt hus i ett nytt samhälle, 4 mil från mina vänner. Först ville jag inte lyssna, men tillslut förstod jag att det var så det skulle bli, vi skulle flytta. Sommaren gick fort och jag hann inte riktigt fundera innan jag stod där första skoldagen i främmande korridorer och utan ett bekant ansikte. Skolstarten var tuff, första veckan var jag ny och spännande. Men nyhetens behag försvann fort och där var jag, ensam och fel. Jag passade inte in, jag var inte tuff som de andra, jag hade fel kläder, jag tjuvrökte inte, jag hade aldrig druckit en droppe alkhol, och jag pluggade inför proven. När jag svarade rätt på lärarens frågor suckade tjejerna längst bak i klassrummet.

Som att inte det räckte så fick jag en mystisk sjukdom, körtelfeber, och var tvungen att vara hemma från skolan. Mina halsmandlar var stora som pingisbollar, men jag ville ändå komma tillbaka till skolan så fort som möjligt. När jag kom tillbaka blev jag ifrågasatt. Var hade jag varit? Varför hade jag varit borta så länge? Körtelfeber, vad är det? Febern kom tillbaka och nästa dag var jag hemma igen. Någon i klassen läste på om sjukdomen och rykten började gå om mig på skolan. ”Kissing disease ” kallas den, men jag var fortfarande väldigt okysst.

Det kändes som en evighet, men tillslut kom jag tillbaka och gjorde allt för att passa in. Jag tiggde och bad tills pappa köpte ”rätt” kläder, jag började smygröka och fick hänga med de coola tjejerna i klassen. Jag började skriva dåligt på proven och räckte inte upp handen trots att lärarens svar brände så bet jag mig i tungan och kladdade nonchalant i mitt block. Jag jobbade så hårt för att förändra mig och passa in och varje dag var en plåga. När sommarlovet kom var jag lättad och flydde till mina riktiga vänner. Ganska snart började det gå upp för mig att jag inte gillade mitt ”nya jag”. Jag blev arg, arg för att vad jag än gjorde så var jag bara ”nästan” en av dem. Arg och livrädd bestämde jag mig för att skita i att passa in och första dagen i nian gick jag till skolan i mina vanliga kläder och tänkte inte försöka passa in. Jag möttes av tystnad. Och efter några dagar väntade en av de coola tjejerna på mig. Hon sa att folk pratade om mig, men att hon var trött på allt skitsnack och gillade mig för den jag var. Hon hade kommit dit i sexan och blivit utsatt för samma behandling. Från den dagen så blev allting lättare och hon blev en av mina allra bästa vänner, tillsammans blev nian mitt bästa och roligaste högstadieår.