Att förstå en annan människa – Tjejzonen

Att förstå en annan människa

Kan man någonsin förstå vad som driver en annan människa? Evie har tänkt över varför hennes mod att konfrontera auktoriteter hjälper henne att erkänna att  man inte ens på universitetet kan lära sig att förstå någon annan…

Jag har ett ganska stort problem med auktoriteter. Jag är knappast ensam, jag tror alla mina systrar har ungefär samma attityd. Det faktum att någon placerats över oss i någon imaginär hierarki betyder inte, INTE, att de automatiskt förtjänar respekt som auktoritet. Missförstå mig rätt, jag gör allt som krävs av mig i skolan och på diverse jobb jag haft, men jag uttrycker nästan uteslutande om jag tycker att en uppgift är felkonstruerad, eller konstig, eller fel. Jag är nästan oförmögen att sitta där, få idiotiska order, och inte himla med ögonen. Vilket uppfattas som sådär lagom charmigt antar jag.

Poängen är, att om någon vill att jag ska hålla med om att de har rätt, måste de övertyga mig att jag har rätt. Vi har alltid diskuterat mycket i min familj, över matbordet, allt och inget. Och jag älskar att diskutera, att argumentera, bara för att det är roligt, inte för att jag nödvändigtvis vill ha rätt. Jag argumenterar ibland för motsatta åsikten, bara för att se om personen jag argumenterar med faktiskt har tänkt över sitt eget ställningstagande. Jag har mycket mer respekt för någon som tänkt över sina egna åsikter och kan argumentera för sin sak även om jag inte håller med, än för någon som tycker likadant som mig, men som inte kan försvara sin åsikt.
I min Vetenskapsteori- och metod kurs hade vi nyligen ett avsnitt med en lärare i Kyrko- och missionshistoria, det historiska tänkandet ligger ungefär så långt borta från mitt eget som är möjligt och fortfarande befinna sig inom samhällsvetenskapen. Eller i varje fall den typ av historisk ansats denna läraren representerar, en sån historisk ansats som sysslar med historiska biografier och försöka förstå sedan länge döda människor, som försöker titta på brytpunkter i deras liv, se deras livs ”röda tråd”… Jag har aldrig pluggat historia bortom teologen i Uppsala så jag vet inte hur väl representerad detta perspektiv är på Sveriges historiska fakulteter i allmänhet men hursomhelst.
Hursomhelst är det som irriterar mig, och det jag spenderade cirka en timme att bråka med min lektor om, är att en historisk forskare kan anse sig veta vad som motiverar en annan människa, kan förstå någon bättre än de förstod sig själva, kan förstå en annan människa som levde under förhållanden vi endast kan konstruera som hypoteser. Det som irriterar mig är att vi någonsin kan helt och fullt förstå en annan människa. För visst tycker jag att vi  bör försöka förstå andra, men att vi kan? Eller att det skulle finnas en ”röd tråd” genom våra liv med klart spårbara brytpunkter som våra liv kan reduceras till? Det tycker jag är nästan skrattretande.
Varje gång vi gör ett avgörande val, varje gång vi konverterar till ett nytt sätt att uppfatta verkligheten, oavsett om det är för att vi upptäckt Kant, eller blivit frälsta, eller blir ateister… Oavsett vad valet gäller, så omformulerar vi hela vårt förflutna efter vårt nu. Att minnas är att omskapa sitt förflutna så att det passar in i den berättelse vi vill leva i nuet. Den berättelse vi tror oss leva. Och att okritiskt prata om sin egen tolkning av någon annans liv som en berättelse med röd tråd och viktiga brytpunkter, som att detta är det enda livet kan brytas ner till…
Historiska människor, andra människor, vi själva… Vi är mer komplexa än så. Vi är mer komplexa än enskilda val, än chansartade möten, än övergripande röda trådar. Våra liv är inte berättelser, i alla fall inte tillfredsställande sådana som kan tryckas in i en enkel ram. Vår livsgärning kan inte reduceras till en enda sak, en enda röd tråd.