Att inte ha någon vän alls
Att inte ha någon att kalla sin vän är tufft. För mig var det det i alla fall.
Jag var helt ny i Stockholm och kände bara min pojkvän som knappt var där då han hade fullt upp i skolan, dag som kväll. Själv började jag en ny klass, sista året i min utbildning. Van vid Lund, en myllrande stundentstad, pratade jag glatt med mina kursare. Varje kaffepaus blev en mingelstund för mig, men min klass var inte intresserad. Denna termin bytte vi klasskonstallation 4 gånger på en termin 200 pers delat på 4, var femte vecka, nya människor. När julen kom var jag helt knäckt. Inte en fika, ingen öl, ingen ville ta en promenad, ingenting.. Jag var helt tom och var så ensam. Jag ville flytta hem igen, bort från kalla Stockholm.
Jag tog promenader, tittade i butiker, upptäckte Söder, gick på utställningar. Och hängde på nätet. Fortfarande helt ensam. Skåne var fantastiskt och efter julen såg jag inte mycket fram emot skolstarten, sista terminen, uppsatsskrivning. Jag satt i den enorma salen då någon ivrigt knackade på min axel. ”Hej!” Världens gulligaste tjej satt bakom mig. ”Ska vi skriva uppsatsen ihop?”.. Jag kunde inte tro att det var sant! Med mig? Men så blev det och efter det har allt rullat på. Stockholm är mitt hem sedan dess.