Att känna att man ser ut som man känner sig

Hur mår ni? På insidan? På utsidan? I mitten? Linda har denna veckan skrivit en text om att se sig själv i spegeln och känna att man ser ut som man känner sig: 

Jag sitter i soffan o får upp mentala bilder av min spegelbild och foton tagna under åren. Jag ser elak ut. Jo, jag ser verkligen elak ut. Det är inga snälla ögon jag har.

Eller? Andra dagar tänker jag ju att jag ser helt underbar ut, att jag ser glad och social ut. Det kan väl för fan inte ändras bara sådär?

Jag kommer fram till att jag känner att jag ser ut som jag känner mig. Oftast är det ju väldigt glad, fnittrig, mysig och snäll, men på sistone har jag känt mig elak (varför jag har känt mig elak är en helt annan historia, men i korthet: jag sårade en person som jag håller väldigt kär). I mitt huvud blir min spetsiga näsa spetsigare, mina mörka ögon kolsvarta, mitt mystiska Mona Lista-leende lurigt och ondskefullt. Vad fan?!

Vid sådana tillfällen är det viktigt att komma ihåg att jag bara projicerar min temporära bild av min identitet på mitt utseende. Det har ingenting med verkligheten att göra. Ingenting alls. Samtidigt är det en påminnelse om att alltid sträva efter att vara mitt bästa jag. Inte fejka någonting, men ni vet, sträva efter att göra saker som gör att jag inte behöver känna mig elak till exempel.

Så ta en funderare på hur du tycker att du ser ut och försök komma till roten med varför du känner så och vad du kan göra åt det. För jag är helt säker på att du faktiskt är och ser helt jävla underbar ut.