Att kapitulera inför Tiden

Jag gillar oftast Tiden. För det mesta är Tiden min vän. Det har dock funnits stunder då jag tyckt att Tiden tenderar att vara enkelspårig. Tiden tänker aldrig utanför ramarna. Den går ständigt mellan 0 och 24. Aldrig hoppar den över 8 eller dröjer sig kvar på 22. Det har emellanåt varit frustrerande att Tiden bara går framåt. Ständigt framåt. Sekund efter sekund. För ibland vore det skönt att resa bakåt i tiden. Till en tid som alltför snabbt gick förbi. Ibland gör Tiden revolt. Tiden tar en paus. Oftast när jag allra minst behöver det. Som när jag väntar på tråkiga nyheter eller har ont i själ och hjärta. Då lyckas tiden göra det omöjliga. Nämligen att stanna upp. Jag kollar på klockan. 15.34. Kollar en film. Sorterar mina böcker i alfabetisk ordning. Färgkordinerar min garderob. Kollar på klockan igen. 15.35. Andra gånger revolterar Tiden genom att rusa förbi. En timme förvandlas till sekunder och det som var en peppad fredagskväll är helt plötsligt en trött måndagsmorgon. Vi bråkar alltid på morgonen, Tiden och jag. Jag ber, ropar, vädjar ”bara fem minuter, ge mig fem minuter till” och Tiden svarar alltid med att storma iväg. Och där står jag, ständigt fem minuter efter. Tiden dröjer aldrig kvar på sommaren, när det är varmt och soligt, utan maj förvandlas med ljusets hastighet till oktober. Fast i november tycks Tiden gå på semester. Åka till varmare breddgrader. För alltid tycker jag att det dröjer minst ett sekel till vårens varma bris är tillbaka. Att tävla med Tiden är omöjligt. Tiden spelar efter sina egna regler. Så istället kapitulerar jag inför Tiden. Jag låter Tiden komma och gå, rusa iväg eller helt stanna upp, och istället för att tänka på livet i termer av dagar, minuter och sekunder, tänker jag att i slutändan är det ändå jag som skrattar bäst. För det Tiden ger mig, i form av erfarenheter, minnen, lärdomar, kan Tiden aldrig ta ifrån mig.