Att komma tillbaka från en ätstörning – Tjejzonen

Att komma tillbaka från en ätstörning

Jag har aldrig haft anorexi, men jag har definitivt haft en ätstörning.
Min pappas fru hade gått igenom träsket av anorexi, bulimi och träningsmani och upptäckte mig när jag låst in mig på toaletten för att snabbt göra mig av med kvällens middag. Jag hade lärt mig kräkas tyst vid det här laget, men två knack på dörren och en orolig röst som undrade hur det var med mig förändrade allt.

Jag hade inte ens tänkt på att det var ett sjukligt beteende, jag tyckte bara att jag var så smart som kommit på hur jag kunde göra mig av med all onödig energi som jag proppat i mig. Men det var klart, det innebar ju en hel del ångest att alltid gå och fundera och planera maten. “Nej tack, jag åt nyss”, vilken lögn! Jag skulle ju bli smalare och detta var ju även lösningen på mina andra bekymmer, jag skulle bli snyggare, få fler vänner, bli mer populär och i slutändan bli lyckligare. Jag skulle vara sval och cool, ha 24/32 i jeans och få fler vänner.

Men så kom hetsätningen in och förstörde. Jag hatade när demonen inom mig tog över och tryckte i mig saker. Jag ville ju inte ha. Jag skulle ju bli smal! Det var som att någon annan gick in och tog kontrollen för några minuter och sen var det försent. Maniskt tryckte jag i mig allt jag hittade och kände ångesten som skrek, “nej, nej!”

Min pappas fru var en ängel. Så förstående! Hon tyckte inte att jag var äcklig eller dum i huvudet. Hon var den som fick mig att förstå att detta inte är ett sätt att leva och att jag kunde trilla djupare in i träsket. Tack vare henne blev jag medveten om vad jag gjorde med mig själv och vad som kunde hända och jag förstod att så ville jag inte ha det.

En ätstörning är tyvärr svårare att bryta än så och det behövdes flera ångestnätter innan jag var på rätt spår. Så fort jag var stressad, arg, ledsen så kom tankarna tillbaka och så satte igång allting igen. Två steg framåt ett steg bakåt.

Det som slutligen blev vändningen för mig var när jag flyttade ihop med min pojkvän. Jag var 19 år och så trött på mitt beteende kring mat. Jag bestämde mig för att äta när han åt och äta samma saker. Lära mig hur en normal människa levde, utan trix och “smarta” lösningar. Dessutom var jag upp över öronen förälskad, jag ville inte att han skulle se vad jag sysslade med.

I början var det svårt, han åt ju hela tiden tyckte jag, men så småningom så var min kropp inställd på att det var såhär jag skulle äta. Så skönt! Jag hade ett eller två återfall, men min sjukperiod var över. Åren från 14-19 var så fyllda med ångest och mattankar och plötsligt hade jag fått så mycket tid och energi över till annat. Det var helt fantastiskt.