Att laga mat…
Jag hatar att laga mat. Det tar en jäkla tid, det är stökigt, tradit och skitigt och inte sällan när jag ger mig in på den gastronomiska banan blir det ganska äckligt. Jag är dessutom en fast anhängare till livsfilosofin att jag ska uppskatta och njuta av varje minut i mitt liv så jag har beslutat mig att göra något åt det.
Så när jag lagar mat sätter jag min favoritradiostation på högsta volym och dansar runt i köket som en idiot. Jag sjunger med i låtarna jag kan och jag brölar så gått jag kan med i dem jag aldrig hört förut. I vissa fall är det pinsamt (som när man upptäcker att man fortfarande kan texten till You’re Beautiful eller beslutar sig för att dra några balett-moves precis när roomaten ska komma in för att hämta en smörgås) men i de flesta fall ger det i alla fall mig lite krydda i vardagen. För livet suger ibland. Det kan man inte komma ifrån.
Men så länge jag har mat att laga och ett kök att laga det i, så länge jag har ben att dansa på och röst att sjunga med så kommer jag fortsätta rocka skiten ur lunchtimmen. Och jag hoppas att när jag har förlorat förmågan att lägga punk movsen på köksmattan och vråla i kapp med Jack White så kommer jag stampa takten till lite indisk hiphop i min rullstol och trumma salladsbesticken i diskbänken på pensionärshemmet. För att oavsett hur mycket jag hatar att laga mat, så älskar jag min tid i köket. Och det är så jag hoppas kunna se på hela livet, oavsett hur tråkigt det tråkiga är, så kan man alltid vända det till något pinsamt roligt, något definierande tokigt. En liten kyss på livets kind när allt är avväpnande färglöst.