Att må bra, oavsett ålder
Rutig. Det är det min kompis tantvagn ska vara.
Vi gick tillsammans över det hala övergångsstället in i villaförorten och hon fortsätter: ”Jag har tänkt på sånna, ja, du vet, sånna där me’ grå hjul och ett praktiskt ytterfack”. Jag stannar och griper mig för magen när fnisset börjar sprätta. Inte för att hon kommer se rolig ut när hon drar in pensionärskassen på universitetet full med skolböcker och någon återförslutningsbar kasse med rooibos thé, utan för att jag helt enkelt förstår vad hon menar.
Jag är knappt över tjugo men är ändå, nästintill tveklöst, en tant. Och då menar jag inte en såndär modern hipster tant: inte en såndär rundkindad tjej med lugg som är skitduktig på att baka bullar och håller båda händerna runt kaffekoppen. Inte en såndär tjej som klär sig i vintagekläder och stickar strumpor åt alla. Nej, jag är en annan typ av tant. En typ av tant, som enligt mig, är djupt underskattad.
Om coola tant-tjejer är lyckliga och leende med fingrar som luktar kardemumma och med huvuden fulla med Movitz!-texter så är jag en typ av stressad medelålders tant som glömmer namnet på väninnornas barnbarn. Jag är den typ av tant som letar fram plånboken först när ICA kassörskan sagt summan och som envisas med att stå kvar och packa ner kvittot i facket med den minimala dragkjedjan. Jag är tanten som tror att David Guetta är en sås och som klipper sig själv med köksaxen i badrummet. Jag dricker inte öl och jag somnar alltid innan midnatt. Jag läser inte klick utan bara författare med förnamnet Gunilla. Jag dansar aldrig när någon annan ser men alltid när folk tittar bort. Jag är tanten som glömmer östrogen- pillerna hemma i Sverige och efter solsemestern inte drar hem souvenirer utan blåmärken efter ett slagsmål med en spansk busschaufför.
Anledningen till att jag berättar detta är inte bara för att jag som vilken tant som helst behöver ventilera mina krämpor och brister, utan för att jag tror det finns en bra mening bakom min kompis uttalande om den stora tantväskan. Vi behöver inte alltid vara bundna vid vår ålder. Vi behöver inte gilla Idol när vi är sexton, utan kan lika gärna avguda det när vi är fyrtio eller femtio. Jag behöver inte ha pojkvän bara för att jag är tjugoett utan jag får lov att fantisera om att någon dag få tävla i På spåret. När jag var fjorton gillade jag inte korta kjolar och smink, jag gillade Simon & Garfunkel och gamla filmer.
Vi måste inte känna krav om att passa in i en bild. Vare sig om det handlar om vår ålder, vårt kön, vår sexualitet eller etnicitet. Vi borde alla bryta lite regler ibland och sluta tänka på vad vi borde vara. Det har sagts en miljon gånger men det tåls sägas igen.
För lycka, känner jag, behöver inte vara att passa in i en roll. Lycka, kan lika gärna vara ett par riktigt mjuka inneskor.
