Att passa in

Emilie har denna veckan skrivit en text om vår rädsla över att inte passa in, eller kanske lika gärna, vår rädsla över att inte sticka ut

När jag var liten och klanka ner på mig själv över att jag var konstig, tjock, eller vad det nu var den gången, bruka min mormor säga: ”Du är unik och det är det som gör dig vacker. För visst vore det tråkigt om alla var likadana?”.

För ett par dagar sen var jag och tittade när samerna hade indrivning av sina renar. Jag vet inte om någon av er har sett detta någon gång men det är väldigt fascinerande att se så många djur, som alla ser lika ut, på så liten yta. Så slog tanken mig, undrar om renarna ser sig själva som att alla ser lika dana ut. Jag små skrattar för mig själv vid tanken på alla gånger renen kanske kallat en annan ren vid fel namn. Mitt i havet av grått, vitt och brunt steg en ren fram till stängslet och titta länge på mig innan den försvann tillbaka in i klungan. Den här renen fastnade i mitt minne. Nu när jag tänker på det fanns det nog renar som var mer unika. Som var ståtligare, som hade större horn eller finare teckning, men det var ändå något speciellt med just den här renen. Jag tänkte då på det min mormor sa om att jag var vacker för att jag var unik, men den här renen var så vacker, trotts att den inte var speciellt unik.

Jag läste på Internet att när vilda amerikanska renar ska göra sin vandring slår de ihop olika grupper. Vid en vandring fanns det en grupp i USA som innehöll över 500.000 renar. När vandringen sen är slut går de tillbaka till sina smågrupper på mellan 10- 100 renar. I utsatta situationer går de ihop för att hjälpas åt att ta sig igenom hindret. De använder sig av att de är så lika som ett kamouflage mot rovdjur, likt zebrorna.

Detta fick mig att tänka på oss människor och vår inställning till att vara för lika varandra. Jag tror nämligen att vi i desperation försöker hitta något som gör att vi står ut ifrån mängden, som att vara unik är det enda som gör oss värda något. Om vi inte har en speciell musiksmak, ser ut på ett annorlunda sätt, reser jorden runt eller gör något annat som får andra att pratar om oss, betyder det då att vi inte är någon? Att vi inte finns och inte betyder något?

Men måste vi verkligen kämpa för att vara unika? Jag själv är en ganska vanlig tjej, med brunt lite halvlockigt hår, jag är inte speciellt snygg men definitivt inte ful, och jag gör egentligen inget som får mig att stå ut från mängden. Kan man vara unik och ändå vara som andra? Att någon annan har en lika dan tröja som du, gör det att tröjan inte är fin? Att någon annan lyssnar på samma låt, gör det att texten inte längre kan betyda något för just dig?

Jag skulle vilja säga att vi är värdefulla för att vi är en i mängden. Jag tror att vi så gärna försöker vara unika att vi ist stöter bort andra människor. Vi använder ofta meningar som ”du har ingen aning om hur det är att vara mig”. Och naturligtvis vet ingen det, bara du kan känna dina känslor. Men jag tror att om vi slutar se ”mängden” som något ont vi måste dra oss ifrån kanske vi kan hitta stöd i andra som upplevt liknande. Jag tror att vi är många där ute som ensamt strövar omkring och letar efter gemenskap. Naturligtvis finns det människor som blir utstötta till följd av att de inte passar in i mängden. Men liksom renarna som aldrig hade överlevt sina vandringar om de inte hade haft varandra, tror jag att vi har det svårare att klara oss om vi är helt själva. Jag tror faktiskt att det är lättare att uttrycka vår individualitet om det finns andra som kan stötta oss.

Vad jag försöker säga är att det finns bara en av mig, oavsett hur många jag är med. Att jag är med andra som kan fotografera, gör inte mig till en sämre fotograf. Att sjunga i en kör gör inte att din röst blir fulare, lika lite som att renarnas individuella mönster inte skulle vara värt något bland allt det bruna, gråa och vita.
Att slå oss ut från ”mängden” är inte det som gör oss unika, det isolerar bara.

Bilden har Emilie tagit själv