Att våga resa – Tjejzonen

Att våga resa

Vår gästbloggare Susanna har skrivit en text om hur det är för henne att flytta till Canada. Om att allting inte alltid blir som man vill och att saker kan vara svårare med tiden. Men också en text om hur man peppa sig själv och att det hjälper att tänka positivt! Har någon av er liknande erfarenheter?

Jag befinner mig nu i Canada på utbytesår. Har varit här i 3 veckor nu; hittat boende, fixat det mesta administrativa och lärt känna en del folk. Har dock inte börjat skolan ännu för det har varit lite problem med skolstarten så har egentligen bara haft en massa ledig tid än så länge.

Kul tänker kanske du, att få vara i Canada ett helt år? Det ÄR kul, men samtidigt oerhört jobbigt. Jag var utomlands på utbyte när jag var 16 (jag är nu 22) och av någon konstig anledning tycker jag att det är hundra gånger jobbigare nu än då. Jag kändes mycket mer mentalt stark och var mycket mer taggad då. Jag tror att det har att göra med att jag då var rätt ”fri”; hade ingen pojkvän, hade en rätt dålig klass i Sverige och det var inget, förutom min familj såklart, som jag riktigt skulle sakna i Sverige. Nu har jag pojkvän, jag trivdes bra i min lägenhet i Sverige och jag känner också att ju äldre man blir desto viktigare blir familjen. Och ja, hur förberedd jag än var på att saker ofta inte blir som man tänkt sig, så slutar man aldrig att förvånas över att saker verkligen ALDRIG blir som man tänkt sig. Jag var också väldigt förberedd på att de här första månaderna här borta skulle bli extremt jobbiga, men nu när jag sitter här känner jag nog att jag aldrig hade kunnat föreställa mig att de skulle bli SÅ här jobbiga.

Men så får jag påminna mig själv om att det här verkligen är en once-in-a-lifetime upplevelse och jag vet att om jag klarar mig igenom det här året, då kommer jag vara så himla stolt över mig själv. Jag vet också att saker kommer blir bättre; när jag börjar skolan, när jag kommer bättre in i kulturen och språket och när man fått en större umgängeskrets. Och så får jag påminna mig själv om att det är bara jag som kan kontrollera min egen mentala styrka, ingen annan.

Så en pepp till mig själv och alla andra; när saker är jobbiga får vi härda ut. Jag kommer antagligen vakna upp varje dag i några veckor framöver och tänka ”skönt det skulle vara att vara hemma i Sverige” och vara ledsen lite från och till. Men det är normalt och det kommer finnas ett ljus i slutet på tunneln. Vi får bara försöka hitta vår egen mentala styrka för att komma till ljuset, för när vi hittar ljuset vet vi att det kommer vara värt det