Att växa upp är pinsamt – Tjejzonen

Att växa upp är pinsamt

Hur är det att komma in i puberteten? Ganska hemskt faktiskt, kan man hävda. Men halva det roliga är att tänka tillbaka på det man saknar, det man länge glömt och det pinsamma som egentligen inte var så farligt. 

Jag minns tillbaka, när jag kom in i puberteten och pinsamhet efter pinsamhet avlöste varandra. Det handlade om att bli vuxen: det var inte så himla smärtfritt och det var ju få saker som inte kändes genanta. Här kommer några av min pubertets jobbigaste stunder, ni kanske känner igen er i några av dessa scenarion:

När mamma föreslår att vi ska köpa min första BH och jag vägrar eftersom jag totalförnekar att det finns några tuttar att hålla på plats. Det blir tillslut en väldigt tunn sport-BH. Faktum är att den är så tunn att den leder oss in på den andra punkten på pinsamhetslistan:

Vid ett tillfälle långt senare så hör jag några klasskamrater viska bakom min rygg ”kolla, där är hon som aldrig har BH på sig”. Vilket resulterade i att jag, 15 år gammal och generad in till märgen, införskaffade mig min första riktiga BH, jippie!

Då jag som 13-åring tar upp det här med stringtrosor med morsan. Att smyga med underkläder är inte ens att tänka på eftersom det inte är jag som sköter tvätten i huset, därför är jag tvungen att förklara för morsan att ”alla andra har ju stringtrosor och jag vill också pröva, jag tror att jag har ett par byxor som är tunna nog att göra det värt investeringen”. Mycket obehagligt samtal.

När jag står inne på H&M och ska köpa bindor då mitt försök till största diskretion spoileras av att min storasyster säger i ”normal samtalston”: ”ska du verkligen ha bindor utan vingar? Hur mycket brukar du blöda? Jag tycker du borde ta med vingar, det skyddar bättre. Om det inte är så att du har väldigt lite mens. Hallå, men svara då??”

Egentligen alla tillfällen då jag ska köpa bindor upp till att jag är ungefär 18 år gammal. Speciellt om det är en kille i kassan. Eller en kille efter en i kön. Eller en kille i butiken, faktiskt.

När ett gäng killar skriker ”du har varit på killkalas!” när jag har glömt att dra upp gylfen efter ett toabesök. Jag blir då så generad att jag inte ens klarar av att dra upp gylfen så att de slutar räkna antalet killar jag, teoretiskt sett då, har pussat på detta mytomspunna killkalas. Det hela slutar med att jag vänder på klacken och springer iväg så fort jag kan.

Den dagen jag helt plötsligt svettas så att jag får tefat i armhålorna och går omkring hela dagen med armarna klistrade längsmed kroppen för att inte någon ska se. Denna dag upprepade sig många gånger, ska ni veta.

Den dagen jag inser att hår har börjat växa på nya ställen. Det råkar vara i omklädningsrummet efter gympan och panikartat försöker jag dölja min nakna lekamen för mina klasskamrater. I efterhand kan jag inse att de inte var särskilt smidigt att sitta på huk när jag duschade, men desperationen var så hög att jag hellre såg ut som en hårlös idiot än som ett barn med hår på “fel” ställen.

Sen är det en hel del pinsamma stunder som jag har förträngt. I efterhand kan jag känna att ingenting av detta var värt att hetsa upp sig över, men samtidigt tror jag att det är nödvändigt, att det helt enkelt tillhör hela processen med att växa upp. Man måste få tycka att det är lite jobbigt ibland.