Bästislös men glad ändå
Jag har ingen bästis. Jag har bra och nära vänner som jag tycker jättemycket om. Men ingen sån där dödspolare som jag hade då jag var liten. Ibland känns det lite tråkigt när mina kompisar berättar om sina bästisar. Då kan jag bli avundsjuk och tänka att det är skittrist att inte jag har någon som liksom är så där självskriven, alltid den man ringer först när det händer något roligt (eller tråkigt) och alltid den man tänker på vid speciella tillfällen.
Min familj, framför allt mina syskon, har fått den här bästisrollen idag. Det är min lillebror och min lillasyster jag ringer när allt suger och jag bara grinar. Min storasyster var den första jag berättade att jag var gravid för. Och det är ju inte fy skam det heller.