Bejaka din nördighet!
Jag växte upp i förorten. Alltså, till Stockholm (jag la till det där eftersom jag är medveten att Sverige inte = Stockholm, även om det inte slår mig särskilt ofta). Söder om söder. Och även om jag är den mest o-kickerskt inklinerade människa som någonsin kommit ur Skarpnäck (så till den milda grad att jag inte ens på skämt kan försöka mig på att slänga mig med slanguttryck utan folk omkring stirrar generat ner i golvet) så kan jag spåra Skarpnäck i mitt eget beteende. Som tillexempel att jag inte ens nu, när jag läser master-examen på universitetet med sikte på att doktorera, kan erkänna att jag faktiskt tycker om att plugga. För att det är töntigt.
Alltså. Hur löjligt är inte det? På en skala? Och varför är det töntigt att gilla saker, egentligen? Det känns som att det nästan alltid är töntigt att faktiskt tycka om saker. Helst ska man va sådär lite nonchalant positiv, men i stort sätt oberörd. Vilket är oerhört… tråkigt. Eller? Jag tror jag ska försöka bejaka min nördighet istället.