Bitterfittan

”Det borde vara lag på att alla blivande föräldrar läste den här boken.”

Så skrev recensenten på Hallandsposten efter att ha läst Maria Svedlands debutbok Bitterfittan där hon skriver om jakten på jämlikheten i ett förhållande. Kärnfrågan i boken är ”Hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med den vi älskar?”

Boken handlar om Sara, som är 30 år och redan bitter. När hon en dag får nog av vardagen och allt vad det krävs av en nybliven mamma, lämnar hon man och barn för en resa till Teneriffa – där hon funderar på hur det kunde gå så långt att en hel natts sömn lockar mer än ett knapplöst knull. Hon känner sig lurad och bitter för att bli dränerad på all energi i sitt egna hem.

Hon skriver att hon trodde hon hade ett jämställt förhållande – fram till hon och hennes man skaffade barn. Hon skriver inte bara om vad hennes man inte gjorde utan även om vem hon blev och vad hon gjorde. Jag minns ett tillfälle då Sara stör sig på att hon inte kan lita på att hennes man tar fram ”rätt” kläder till deras barn på morgonen, så då är det lika bra att hon själv gör det. Och jag tror det är rätt vanligt att man som kvinna lätt tar på sig för mycket ansvar för familjen. Man orkar inte, skäms för eller vill inte att mannen ska prova sig fram och göra samma misstag som alla mammor för den första tiden då de måste vara hemma och amma sitt barn. Man tycker hela tiden att man vet bättre.

Jag skrattade, funderade och skämdes när jag läste Bitterfittan och kom att tänka på det Märta Tikkanen skrev i Århundradets kärlekssaga:
”Behåll dina rosor, duka av bordet i stället.
Behåll dina rosor, hör vad jag säger i stället.”