Bonusbarn, plastbarn eller på-köpet-barn?

Idag ser familjerna inte riktigt ut som för hundra år sen. Det är (nästan) snarare regel än undantag med separerade föräldrar. Mina föräldrar är fortfarande gifta, sen snart 30 år tillbaka, men det är något de flesta höjer på ögonbrynen åt när jag berättar. Det är ju så ovanligt att det är så. Min kille har en son som är 7 år, han var 4 år när vi träffades, och jag har alltid haft svårt för vad man ska kalla det. Bonusbarn, styvbarn, extrabarn, låtsasbarn? Det passar liksom inte in. Han är ju i allra högsta grad en riktig person så ”låtsasbarn” funkar jag inte alls, ”styvbarn” låter så gammalmodigt och ”bonusbarn”..tja, det kanske är den bästa benämningen ändå? Jag sa (och säger fortfarande ibland) ”Fredriks son”, typ ”idag var jag och Fredriks son på bio”. Men det låter ju ganska konstigt nu när vi faktiskt bott tillsammans i 2 år och har en nära relation. Nu har jag börjat tänka att det kanske inte är så nödvändigt att sätta en etikett på precis allting, eller vad tycker ni?

Att vara sambo med någon som har barn är väldigt intressant på många sätt, man får till exempel möjligheten att se hur ens partner är som förälder innan man skaffar barn tillsammans. Men det kan också vara läskigt. Tänk om förhållandet tar slut, då måste man ju inte bara skiljas från sin kille utan även från hans barn. Det känns på många sätt som att man idag måste ta väldigt stor hänsyn till många fler personer, trots att familjerna över lag är mindre, och det kan vara jättejobbigt. Speciellt om man är ung och bor tillsammans med en förälder och förälderns nya tjej/kille.

Känner ni igen er? Maila oss på redaktionen och berätta.