Brev till mig själv, från Karin
När jag var 16 hade nog varit skönt att få ett brev från mitt vuxna jag..
För det första: det är ju, ärligt talat, inte så gott att röka än. Du röker ju mest för att det är coolt. Tio år senare, när du är den enda som efter lunchen går ut i minusgrader och suger i dig en cigg för att du MÅSTE, så är det inte skitcoolt längre. Sluta redan nu så slipper du den extremt jobbiga avvänjningen sen.
Och du, de där killarna som du hänger med. Som din mamma hatar. Jag fattar att de är ouppnåeliga och intressanta just delvis för att hon hatar dem och tro mig, det ligger mig inte nära till hands att hålla med henne, men i det här fallet har hon rätt. De där killarna kan inte ge dig något du inte redan har… förutom klamydia, möjligtvis (mina ord, inte hennes).
När vi ändå snackar om de här killarna… gör för fan inget som du inte själv vill! Det är inte värt att kunna ”skryta” om det sen, minnena sitter kvar i kroppen länge. Dina gränser är dina, och även om det känns som om det enda sättet att bli omtyckt är att ligga med någon, så är det inte det. Jag vet att det är en klyscha men klyschor finns för att de ofta stämmer: killarna som faktiskt bara är intresserade om du släpper till är inte den typen av killar man vill ha uppmärksamhet ifrån. Tro mig, tio år senare så vet jag. I just det fallet hade mamma rätt.
Denna texten är en del av minitemat ”Brev till mig själv”. För att läsa fler brev klicka här och skrolla ner…