Demonstration mot våldtäkt – Tjejzonen

Demonstration mot våldtäkt

När jag skriver det här, klockan sex på kvällen den 24/2-2013, är jag just hemkommen från en demonstration på Nybergstorg i min hemkommun Sundbyberg. Trots kylan och råheten i kvällsluften kände jag mig varm under hela demonstrationen som arrangerades av Stjärnjouren – Sundbybergs tjejjour.

Som många säkert hört talas om så hände för inte alls länge sedan någonting fruktansvärt och väldigt sorgligt i Sundbyberg. En ung människa överfölls och våldtogs av en grupp unga människor. Människan som våldtogs är en kvinna och människorna som våldtog och höll fast henne var män. När detta hände hade vi precis sköljts över av en våg av medierapporter om de brutala gruppvåldtäkterna mot unga kvinnor och flickor i Indien. Framförallt hade vi hört mycket om Jyoti Singh Pandey som dog till följd av de skador förövarna åsamkat henne. Och vi visste nog alla att överfallsvåldtäkter sker i Sverige också, och att vi lever i ett samhälle som inte är tillräckligt bra på att förebygga, följa upp och utdöma straff när det kommer till sexuellt våld och sexualbrott. Men det är alltid som att det är någon annanstans som det händer, om inte i ett annat land, så åtminstone i en annan stad, ett annat kvarter, längs med en annan pendeltågslinje, på någon annans gata, i någon annans hem… Alltid någon annanstans, tills det plötsligt inte är det längre, tills brottsplatsen är ens eget bostadsområde, tills förövarna plötsligt är människor av kött och blod som har gått på samma gator som vi, tills de kanske är unga män som jag skulle känna om jag mötte dem, kanske en vän till en vän, till en vän… Någon som åker tunnelbana, och äter frukostflingor och hjälper sin mamma med disken ibland. Någon som finns på riktigt. Och det är då som det slår mig med full kraft, hur jävla trasigt någonting måste vara i vårt samhälle, i vår politik, i vårt utbildningssystem, diskussionsklimat, vårt sätt att vara med varandra. Någonting är trasigt när riktiga människor gör så hemska saker mot andra riktiga människor.

Demonstationen jag var på idag var en demonstration mot våldtäkt och mot sexuellt våld, men det var också en demonstration för någonting. För förebyggande åtgärder, för solidaritet, för ett friskare diskussionsklimat, för ett friskare rättssystem och för varandra. Vi var många. Jag vet inte säkert hur många, men många. Representanter från Stjärnjouren, föreningen Storasyster och från RFSU höll tal, i en mikrofon som strulade, men deras ord nådde fram ändå, för vi som var där ville lyssna. Vi tågade sedan, eskorterade av den AS-COOLA(!) feministiska musikföreningen Rrriot Samba, längsmed Sundbybergs gator i ett slags symbolisk exorcism. Det finns ett behov av att återta platser som gjorts trasiga av sådana saker som det brott som skedde i Sundbyberg. Vi behöver kanske visa varandra att vi minns vad som hände, att vi sörjer och är arga, men att platsen inte får claimas av otryggheten.

På handmålade plakat stod att Sumpans kommun måste ta sitt ansvar och investera i förebyggande åtgärder. Och det måste de, för platser och människor kan lagas några gånger om man har tur, men ingen plats och ingen människa ska behöva släpa runt på all den där ärrvävnaden som bildas när saker går sönder, inte om vi kan förhindra det. Sundbybergs kommun och alla andra kommuner i hela landet MÅSTE satsa på förebyggande åtgärder NU. För saker och människor kan inte lagas hur många gånger som helst