Den glorifierade sjukan

När jag var liten ville jag alltid vara sjuk. Eller ofta. För man behöver inte gå till skolan, och man får äta glass, och titta på TV hela dagen. Vilket ungefär är paradiset, eller det var i alla fall det för mig. man längtade efter efter det, som någon form av semester.

Vilket i princip är tvärtemot vad det innebär att vara sjuk i vuxenvärlden. I vuxenvärlden kan man aldrig slappna av när man är sjuk, man måste alltid ta igen det när man kommer tillbaka. Göra extrauppgifter för man missat ett seminarium, göra tre gånger så mycket pappersarbete, minst, på jobbet, lösa en rad kriser, ta in dubbelt så mycket information man missat. och det kommer alltid vid helt fel tillfälle, när man absolut inte kan, inte har tid, inte har råd att vara sjuk.

Men det värsta med att vara sjuk i vuxenvärlden är när man blir sjuk helt ensam, när man precis flyttat till en främmande stad, när en rumskamrater åkt bort en vecka, när man precis landat och tagit in på något skumt hostell. Det är inte så jobbigt om man har mat hemma, men oftast får man släpa sig själv till affären för att handla förnödenheter, laga mat, och te, och slå av sin egna cola.

Dessutom är det så irriterande att vara sjuk. jag tar det som en personlig förolämpning, svaghet är något jag anser man kan övervinna genom ren skär viljestyrka. Men det går ju verkligen inte när man är riktigt sjuk, så sjuk att man inte ens orkar titta på tv eller lyssna på radio för att det tar så mycket på krafterna. När man är helt genomsvag.

Och det är väl där läxan ligger, när man är så stressad att man inte kan, inte har tid, inte råd att vara sjuk. Då blir man sjuk. När man velat sig igenom svagheten tills man helt enkelt inte orkar, då säger kroppen från. Så det är väl bara att gilla läget, låta kroppen ta semester, och försöka ignorera vad det innebär, nu när jag lever i vuxenvärlden.