Den mogne vågar vara barnslig. Del 1 av 2

I somras åkte jag och en vän till ett nöjesfält, precis innan det skulle stänga för säsongen. Vi skulle åka berg-och dalbana. Vi hade aldrig åkt den förut och händerna var alldeles kallsvettiga runt säkerhetshandtaget. När vår lilla vagn tippade över krönet skrek vi av förtjusning så att snubben i vagnen framför vände huvudet nittio grader om. Vi njöt tveklöst mest av alla, mer än barnen, mer än de vuxna. Håret piskade i ansiktet, jag var på väg att bli hes. Plötsligt visste jag inte om jag var barn eller vuxen, men det spelade ingen roll. Vi tyckte att hela grejen var skrämmande och alldeles, alldeles underbar. Vi låtsades inte vara stonefaces, vi ville vara smått galna. Vem har bestämt att när man har kommit över en viss ålder ska man vara på ett visst sätt? Några av de häftigaste människorna är de som vågar njuta av livet, även om de ballar ur ibland enligt andra. Urballningar av den härliga sorten är frigörande och, tycker jag, ett tecken på livsmognad. Den modige, den mogne, vågar även vara barnslig.