Det är jobbigt att förlora en vän
Till bråk, svek, eller till livet… När man glider isär, och glömmer hålla fast i varandra. Och det är lätt att bara se den sorgen, svårt att minnas att människor sällan försvinner ur våra liv för gott, att vänskaper sällan bryts helt och hållet, att om vi vill kan vi hitta tillbaka till varandra, bygga något nytt. Även om den vänskap vi hade aldrig blir exakt samma, inte precis så som det var…
Min allra bästa vän när jag var liten, vi hade en hel värld tillsammans. Vi matexperimenterade (chokladbollar med oboy och klippspaghetti var favoriterna, om ej tillsammans), vi ägde en kanin tillsammans, vi skapade ett helt menageri av sagofigurer som vi döpte till finurliga namn och ritade kryptiska symboler i snön.
Men sen i 8:an var vi helt plötsligt inte kompisar alls, pratade knappt med varandra 9:an ut, sågs inte förrän 5 år senare på klassåterträffen. Där vi knappt pratade heller, men kanske utbytte email adresser, eller jag la till henne på facebook… Hursomhelst, ett år senare sågs vi och tog en fika, och började träffas igen lite sporadiskt, närhelst vi båda råkade befinna oss i Sverige samtidigt.
Det som förvånar, eller i alla fall slår mig, efter att ha tappat och återupptagit kontakten med en gammal, riktigt bra vän. Är att det alltid känns som det var igår, bokstavligt talat igår man sågs, som om ingen tid alls har förflutit. Så det jag försöker minnas när vänskaper glider isär, är att det i slutändan finns så få saker som är oförlåtliga, oöverkomliga, vänner emellan.
