Det förbjudna

En sak jag funderat på: självmord. Jag tipsade ju tidigare idag om Linas blogg och jag tror att en av anledningarna till att den blivit så uppmärksammad och läst de senaste månaderna är just Linas självmordsförsök. Att Lina skriver fantastiskt bra och har bloggat i flera år innan hamnar lite i skymundan för hennes nuvarande öde, fortfarande inlagd på sjukhus på grund av de jättemånga skador hon ådrog sig när hon hoppade. Och det är egentligen inget konstigt i det. Alltså att Linas öde fascinerar, förfasar och får oss att bli nyfikna. Döden är nämligen något vi sällan pratar om. Självmord är tabu. Jag tycker att det är synd att det är så eftersom det vi inte pratar om har en tendens att växa under huden istället, som en tumör. Och så mår man ännu sämre än man skulle ha behövt göra om man fick prata om ”det förbjudna”.

När jag var 15 år begick min mormors man självmord. Mormor hade precis tagit mod till sig att lämna honom och han straffade henne genom att hänga sig i deras gemensamma radhus. Det kändes så. Som att han straffade henne. Jag tror, oavsett hur han mådde, att hon kände sig straffad och det hade jag väldigt svårt att förlåta honom för. Jag upplevde att det här tystades ner. Jag upplevde också att jag inte tilläts sörja. Jag sörjde aldrig honom, men jag sörjde händelsen, döden. Vi hade inte den kontakten han och jag. Jag minns mest honom som en skugga, någon som sög livslusten ur min älskade mormor och sällan tilltalade mig. Han ville nästan uteslutande prata finska, ett språk jag inte förstod, och pratade därför sällan med andra än med mormor. Jag vet att han söp. Men det pratade vi inte heller om. Jag tyckte inte att någon tog mina känslor kring den här händelsen på allvar. Jag var ju bara en hormonstinn fjortis som ofta överdrev, förstorade upp saker, och grinade.

Idag, många år senare, inser jag att jag verkligen hade behövt prata om självmordet. Trots att mannen ifråga inte stod mig särskilt nära påverkade den här händelsen mig mycket. Jag blir arg på de vuxna som inte förstod det här och tog modet att fråga mig om jag ville prata. Men förmodligen var det så att även de vuxna var rädda, osäkra och inte visste hur man skulle prata om döden.