Det här är jag! – Tjejzonen

Det här är jag!

Hanna är en av våra läsare. Hon älskar att skriva, särskilt om viktiga saker. Saker som kan förändra, beröra och påverka. Det tycker hon om. Här är den tredje texten hon delar med sig av på tjejkraft. Läs de tidigare, bland flera andra fina läsartexter här. Vill du också skriva? Mejla din text till oss!

Det var sommaren innan jag skulle börja 8:an som jag tog steget och ändrade min stil. Jag köpte baggyjeans och lite större huvtröjor. Jag kände direkt att det var jag, att jag hade hittat rätt. När jag kom till skolan kollade alla lite konstigt på mig och jag fick lite kommentarer den första tiden. Jag gick i en liten skola med bara 60 stycken i högstadiet, så det var inte konstigt att det märktes om någon stack ut, vilket jag gjorde. Jag blev dock aldrig mobbad eller kränkt för hur jag klädde mig, utan med tiden vande sig alla och jag tror ingen tänkte desto mer på hur jag klädde mig.

När jag sedan klippte håret kort och färgade det mörkare med lila lugg, då fick jag också lite blickar, men redan andra dagen hade de flesta vant sig. Det var ett stort steg att ta, när jag vågade klä mig som jag själv ville. Det var inte lätt att ta det steget, när man bor i en liten by och går i en liten skola. Men, jag gjorde det och det är jag enormt stolt över. Jag gick min egen väg och brydde mig inte om vad andra tyckte. Jag trivdes och det var den enda viktiga för mig. Ibland blir jag i fråga satt om mitt val av klädsel, särskilt av äldre som tycker att baggyjeans inte är särskilt fint. Jag tar dock aldrig illa upp utan förklarar att det är mitt val och att jag tycker det är fint.

Jag får väl tillägga att jag inte bara går med “hip hop” kläder längre, utan jag klär mig i det jag tycker är snyggt. Om det är tjej eller killkläder spelar liksom ingen roll för mig. Jag har fortfarande kort hår, men jag är inte mörkhårig och någon lila lugg har jag heller inte. Istället är jag ganska ljus och det trivs jag i.

Jag har nog nästan alltid varit lite mer killig av mig och jag kan nog säga att mina föräldrar fick en flicka, två pojkar och en pojkflicka. Jag gillar inte att man måste vara ett bestämt kön och att man måste klä sig på ett sätt och vara på ett sätt, bara på grund av vilket kön man är. Jag är jag och det är allt jag vill vara. Jag skulle inte vela ändra mig till att bli en kille eller att bli en mer tjejig tjej, utan jag gillar att jag får vara som jag är. Kille eller tjej, vem bryr sig liksom?

Vissa kan ibland ha svårt att se om jag är kille eller tjej, men jag tar inte illa upp om någon tror att jag är en kille. Det spelar liksom ingen roll om jag är en tjej eller kille i andras ögon, för i mina ögon är jag en tjej, men ändå en blandning av en tjej och en kille. Jag klär mig både lite mer tufft, men även i mer “tjejiga” kläder. Att ha kjol och klänningar har jag aldrig riktigt gillat, men idag kan jag ändå ha klänning eller tunika då och då. Jag tycker det är fint, även om jeans är mycket bekvämare 😉

Samtidigt som jag ändrade min klädstil, så fann jag även rätt bland musiken. Jag började lyssna mycket på svensk hip hop och det har många gånger varit min stora räddning. När jag känt min ensam, haft ångest eller mått dåligt, har jag lyssnat på hip hop och det har fått mig att må lite bättre. Jag får tröst i de vackra och välskrivna texterna och även om min omgivning tycker att det är hemsk musik eller att det inte borde kallas musik, så tycker jag att det är fantastiskt bra. Och det är väl ändå det allra viktigaste? Att jag tycker det är bra.  Det är mitt liv och jag bestämmer över mitt det.

Vissa som träffar mig eller som känner mig, kan säkert tycka att jag är lite konstig och speciell, vilket jag säkert är. Men, det är väl vi alla? Vi är unika och inte lik någon annan skapelse på denna jord.

Det är så svårt att förklara för att andra ska förstå och inte tolka det fel och ni kanske inte förstår något av det jag pratat om, men jag hoppas verkligen det. Jag sjukt glad att jag vågar vara som jag är, oavsett om jag är lite konstig eller inte. Och jag hoppas att ni också vågar vara er själva. Det är era liv och det är ni som ska må bra. Glöm aldrig det!