Det här med att gå runt på stan och le åt okända… – Tjejzonen

Det här med att gå runt på stan och le åt okända…

…är en sådan djävla briljant idé!

Gick nyligen den istäckta, ashala trottoaren fram. Kallt och otrevligt och jag var lite sådär vardagssur över något som hänt. Ont i det där nyopererade knät, blivit frånåkt av bussen, tappat lite tro på medmänskligheten. Och så vägarbete på gångbanan på det. Möter kvinna med barnvagn så jag slirar upp på isvallen med mitt onda knä, och min hjärna tycker inte att jag blir gladare av det. Jag står där, väntar på att kvinnan med barnvagnen ska passera. Börjar tänka ett surt ”Men varsågod då!” eftersom hon ännu inte gjort en ansats till att tacka. Precis då spricker hennes ansikte upp i ett leende – och per reflex gör mitt också det! Min dag, och min tro på medmänskligheten, blir genast bättre.

En annan gång sladdade jag fram i snömodd, också då, upptagen i vardagsfunderingar och –filosoferingar. Mötte ung man i trenchcoat och hatt, som gav mig ett stort leende, och en nick. Vet inte hur det kommer sig, men även då snurrade min värld till lite och jag blev asglad! Egentligen krävs inte så mycket, släpper någon mig före på bussen eller håller upp dörren till gymet blir jag också sådär glad så jag drar på smilbanden. Tyvärr händer det inte så ofta, mestadels är folk upptagna av att kolla ner och pilla på en touch-screen med hörlurar i öronen. Helt obrydda inför att någon i deras omgivning behöver deras uppmärksamhet för en sekund, kanske genom något så enkelt som att resa sig på bussen, hålla upp en dörr. Eller le åt en okänd på stan.

tumblr_mjtpb5DWFG1qbk9gvo1_500

Bild