Det jag inte kunde förstå
En anonym tjej vände sig till oss för att hon ville berätta sin historia. Det är en sorglig historia som precis som så många andra flickors historier innehåller för mycket träning, svält och dålig självkänsla. Tack för att du ville dela med dig av din text! Vi på Tjejkraft hoppas att den kan hjälpa någon tjej som är där du var då, att inse allvaret i sin sjukdom.
Ofta när man hamnar i en ätstörning är inte strävan efter att bli smal som ligger bakom det utan kanske någonting helt annat. Trots det kan man hamna i skiten helt utan anledning. Vilket var mitt fall. Var när hur och varför kan jag inte sätta fingret på men för ca fem år sedan blev maten & träning allt mer probematisk. Träningen blev manisk och jag visste inte hur jag skulle hantera den. Jag tränade, tränade och tränade. Hur många timmar om dagen jag tränade var det bara jag som kände till då ljuga blev min vardag. För ett år sedan började jag svimma när jag tränade och såg det då som ett bra tecken; jag har gjort av med många kallorier! Men det triggade vidare mina tankar och resulterade i att jag i fortsättningen inte ville sluta träna förens jag svimmade, jag förstod inte alls att detta var farligt och vilka konsikvenser det skulle ge.
Förra sommaren gick det mer och mer utför, fokus och tankar var aldrig där jag var och det blev svårt att föra normala diskussioner. Mina underbara vänner visste hela tiden att någontig var fel och tillslut såg dem till att jag hamnade på ett ätstörningscenter. Trots att den här perioden var fylld av sådan fysisk och psykisk smärta kunde jag inte förstå hur de kunde anse att jag var sjuk? Det tog tid och inte förren jag hamnade på akuten då mitt hjärta inte fungerade som det skulle kom verkligheten ikapp mig, jag mådde inte bra. Mitt liv rasade helt och hållet. Jag låg inne i två veckor, jag missade studentskivor och de enda som fanns där var 80åringar att prata med som hade hjärtatttacker/infarkter jag sänkte garanterat medelåldern på avdelningen rejält! Jag blev sedan sjukskriven och var knappt i skolan på hela vårterminen. Det var inte hur jag hade planerat terminen innan studenten.. Mitt hjärta hade tagit så mycket stryk av all destruktiv träning som inte på något vis var hälsosam att det inte orkade mer. Efter sjukhusvistelsen bestämde jag mig för att det var slut. Jag ville inte skada mig själv och därefter tillfrisknade jag fort från min ätstörning.
Nu i efterhand är jag så otroligt ledsen att mitt hjärta var tvungen att ta stryk för att jag skulle förstå allvaret i min sjukdom eller ens kunna acceptera att jag var sjuk. Det är inte lätt att leva med vetenskapen om att man själv orsakat sådan stor skada på sin kropp att man varit nära döden. Det jag vill säga är alltså , låt det inte gå så långt att du förstör din kropp och förutsättnignar för ditt liv. Ditt betende går att ändra och du kan få känna lycka igen. Trots att ljuset känns långt borta är det närmare än du tror bara du får den hjälp du behöver och är villig att ta emot den. Jag lovar att det går och är värt det, det gäller bara att bestämma sig.I slutändan är det bara du som kan göra en förändring i ditt liv!
/Anonym
