Det löser sig!
Kan inte låta bli att notera att man idag har kunnat läsa vad ett par bloggare hade velat säga till sina femtonåriga jag. På både spiderchicks och bloggkommentatorernas bloggar (och i deras kommentarsfält) kan man läsa vad de önskar att de visste om när de var osäkra högstadieelever. Vår egna redaktör Ewonne har gjort samma sak och jag sitter själv och filar på ett brev.
Ett genomgående tema är att det löser sig. Många av oss vill berätta för oss själva att allt det där som gjorde ont, allt det där man oroade sig för, alla svek och all ångest löser sig. Åtta år senare kan man se lite åt sig själv och bara önska att man hade vetat att det går över. Tiden läker alla sår och mycket är lättare att hantera när vi är lite äldre. Är det inte lite kul att så många vill berätta just det för sina yngre jag? Här är några utdrag för er som inte orkar klicka på länkarna:
Bloggkommentatorerna: Tänk om man kunde göra så i verkligheten! Jag hade blivit så otroligt lugnad om jag som tonåring visste att jag som 30-åring skulle ha mat för dagen och tak över huvudet (ja, det var faktiskt vad jag oroade mig mest över, tonåring av 90-talet som jag var) och att jag dessutom skulle vara älskad, frisk, ha ett barn* och aldrig varit arbetslös hade varit en superbonus. Att allt ordnade sig liksom. Oavsett hur det gick på tyskaprovet eller om killen jag var kär i någonsin fattade att jag fanns.
Spiderchick: Jag vet att du jobbar väldigt hårt för att se ut som alla andra. Smälta in. Höra till. Helst av allt vill du klona dig med någon av de andra tjejerna i skolan för att på så vis eliminera risken att någonsin behöva sticka ut. Men man måste inte se ut som alla andra! Faktum är att du i framtiden kommer att vara glad för att du är just du och ingen annan.
Kommentarer från bloggkommentatorerna: Att allting blev bra. Till och med bättre än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Att i princip allt som var viktigt när man var 14, inte alls är viktigt nu när man börjar närma sig 30. Att livet bara blir bättre och bättre! Känns skönt att veta det nu, ser ljust på framtiden numera.
jag är bara 19, men skulle ändå gärna skrivit ett brev till mig själv. budskapet skulle nog kort och gott vara ”det blir ordnar sig”. och det att vara smal inte var det viktigaste i livet, utan att jag snarare skulle vara lyckligare med några kg extra. tänkte hur många år av självplågeri jag kunde sparat på att veta det. men envis som jag är hade jag nog ändå inte lyssnat.
Berättat att det inte var något fel på mig, att det första åren som tonåring är förjävliga. Men att det blir bättre när man lärt känna sig själv och allt inte är kaos inombords. 🙂