Det sista sommarlovet

Nu är det sommar och sommarlov. För många är det det sista sommarlovet, den där sista sommaren efter att man tagit studenten och innan man blir vuxen. Man ska efter den sommaren bestämma sig vad man ska göra, om man ska fortsätta plugga, ge sig ut och resa eller kanske börja jobba. Det kryper lite i mig när jag tänker på alla dessa krav som ställs på en under den tiden.

Jag var, som de allra flesta, riktigt förvirrad när jag slutade gymnasiet och inte hade någon skola att luta mig på. Jag jobbade på ett pizzaställe och blev utskälld på italienska dagligen samtidigt som jag försökte ta körkort. Det visade sig emellertid att jag var en urusel bilförare och spenderade mer tid på körskolan än med mina vänner, vilket just då inte gjorde mig så mycket eftersom jag var hemligt förälskad i min gifta körskolelärare. Vid sidan av detta hade jag ett förhållande med en tio år äldre kille som redan hade en flickvän som bodde på andra sidan jorden. Trots att jag egentligen inte ville det, utan gjorde det mest för att man skulle, så bestämde jag mig för att åka till Spanien och läsa spanska i ett år. Dagen innan jag åkte kuggade jag, inte helt oväntat, min uppkörning och fick höra att killen jag träffade hade setts hand i hand med sin nu hemkomna flickvän.

Väl i Spanien sedan, blev jag efter tre timmar (det är sant, tre!) bestulen på i princip allt jag ägde och bosatte mig i min nya stad utan pengar, mobil, pass och dator. Jag längtade hem och var otroligt frustrerad över att inte kunna göra mig förstådd i ett land där det tydligen var helt ok för främmande män att vissla efter en på gatan och nypa en i rumpan bara för att man var blond. Jag var redo att ge upp, men på något sett löste sig allt ändå, jag träffade en tjej som förstod mig och som fortfarande (sju år senare) är en av mina bästa vänner och jag flyttade in hos en härlig mexikan som hjälpte mig med språket.

När jag kom hem ett år senare var jag inte bara ett språk rikare utan hade en självkänsla jag inte haft tidigare. Jag slutade drunkna i min körskolelärares ögon och tog det satans körkortet, jag träffade genom den tio år äldre killen en bättre kille och flyttade med honom till en ny stad.

Det är en riktig jäkla klyscha men jag säger det ändå: man ångrar aldrig det man gjorde, bara det man inte gjorde. Visst, det var bitvis rent ut sagt för jävligt under den tiden i mitt liv, men allt som hände gjorde mig starkare och klokare. Jag tror verkligen det.

Kramar till er i värmen!