Det sociala gnället
– Arghh, mina ögon är så himla torra, jag dööör!! Jag orkar inte….!!
– Jag har ögondroppar, vill du ha?
– Nä, det är lugnt, det går nog över.
– Alltså, jag fattar inte varför det tar så lång tid att få svar på det här mailet.
– Hon kanske har hunnit läsa det, du borde nog ringa om det är bråttom.
– Nja, om hon inte svarat vid slutet av dagen så får jag helt enkelt fixa det själv.
– Usch, maten idag var inte alls god. Den var ju helt överkryddad!
– Säg det till kocken så vet han till nästa gång att minska på kryddningen.
– Jo, men… Aja, det är säkert bättre mat imorgon.
Är det bara jag som lägger märke till hur många samtal som låter såhär? Det kan handla om alltifrån huvudvärk till relationer. Person A klagar över någonting som egentligen är ganska lätt att lösa. Person B offererar antingen hjälpmedel eller tips. Person A verkar måttligt intresserad av att ta emot hjälpen eller följa rådet. Jag kan säga att jag är lika ofta person A som jag är person B.
Varför är det så? Varför är vi så villiga att klaga men så ointresserade av att hitta en lösning på problemet? Det känns som att gnället har blivit en del av vår sociala interaktioner med människor, en tyck-synd-om-mig-mentalitet som gått till överdrift. Men det är ju fruktansvärt irriterande att vara person B och man känner ju sig som en idiot om man är person A. Så efter att ha kommit till den här insikten har jag bestämt mig för att försöka bli mer produktiv i mitt gnäll. Om det inte är något som jag kan tänka mig att göra någonting åt så är det bättre att vara tyst. Och om jag får ett tips så ska jag ta till mig det, helhjärtat. Om det så bara är att ta en jäkla Alvedon.
För man får ju liksom inte mindre ont i huvudet av att bara berätta om det.